Sida 677
Skrift ...
halfcirkelformig. Efter gängans omloppsriktning skiljer man mellan högergängade och venstergängade skrufvar, af hvilka de förstnämnda äro de vanligaste. Skrufven är i allmänhet enkel, d. v. s. försedd med en enda gänga, men kan äfven vara dubbel eller flergängad. Man kan tänka sig den dubbla eller flergängade skrufven bildad derigenom att två, tre eller flere lika och sinsemellan parallella rännor utskurits ur det cylindriska skrufämnet. Man använder sådana skrufvar i stället för de enkelgängade, när mycket stor stigning erfordras. Skrufvarna begagnas för de mest olikartade ändamål: för att förena de särskilda delarna af metall- eller träarbeten (i hvilket sistnämnda fall ett eget slags skarpgängade och något koniska skrufvar, s. k. träskrufvar, användas), för utöfvande af större eller mindre tryck (t. ex. af pressar), för noggrann inställning af maskindelar (s. k. ställskrufvar, som böra kunna få ett vexlande läge), för långsam framflyttning af maskindelar längre stycken (t. ex. ledareskrufvar på vissa svarfstolar och borrmaskiner), för upplyftning af tyngder, för noggrann mätning af små längder, (s. k. mikrometerskrufvar) m. m.
De material, af hvilka skrufvar förfärdigas, äro smidt jern och stål, mera sällan mässing, gjutjern, trä eller andra ämnen. För fästskrufvar, som fabriksmässigt tillverkas, följer man i Europa mest Whitworths skrufsystem, der tvärskärningen hos gängan är formad efter en likbent triangel med 55° vinkel, men med något afrundade hörn, och i Nord-Amerika Sellers skrufsystem, der gängan är bildad efter en liksidig triangel med rätlinigt afskurna hörn. -- Se äfven Propeller. G. R. D.
Skruf-antilop, en stundom förekommande benämning på kudu-antilopen (se d. o.).
Skrufbakterier. Se Schizomycetes.
Skrufborr. Se Nafvare.
Skruf-fregatt. Se Fregatt.
Skrufhornsfår, Ovis aries strepsiceros, zool., en fårras, som är utmärkt genom sina uppräta, skrufformigt vridna horn, sin långa, grofva fäll och sina långa ben. Man underhåller dessa djur i Donaulanden, på Kreta m. fl. st. hufvudsakligen för köttets skull. L-e.
Skrufmutter, mek. Se Skruf.
Skrukeby l. Vestra S. Se Högby 2. -- Östra S. Se Östra Skrukeby.
Skrupel. 1. (Lat. scrupulum), dels en på apotek fordom begagnad vigt, utgörande tredjedelen af en drachme = 120 cg., dels ett fordom förekommande längdmått, utgörande hundradedelen af en decimallinie. -- 2. (Lat. scrupulus, egentl. liten sten, som råkat inkomma i en fotbeklädnad samt orsakar smärta i foten), plur. skrupler, betänklighet, samvetsbetänklighet. -- Skrupulös, som har betänkligheter.
Skryme, nord. mytol., kallade sig Utgårda-Loke (se d. o.), när han på Tors färd till Jättehem visade sig som en ofantligt stor (»skrymmande») jätte. Th. W.
Skrzynecki [-nä'tski], Jan Boncza, polsk fältherre, född i Galizien d. 18 Febr. 1786, tjenade under Napoleon I från 1806, blef 1815 öfverste vid 8:de polska infanteriregementet och utnämndes 1831, efter den polska revolutionens utbrott, i Radziwills ställe till polackernas öfverbefälhafvare. Som sådan slog han ryssarna vid Wadre, Dembe och Iganie, men begagnade sig ej af sina fördelar och orsakade derigenom nederlaget vid Ostrolenka d. 26 Maj 1831, hvarefter han öfverlemnade kommandot till Dembinski. Utnämnd till öfverbefälhafvare öfver belgiska hären 1839, blef S. genom östmakternas yrkanden ställd på stat. Död i Krakov d. 12 Jan. 1860.
Skrå. 1. Skeppsb. Se Barkass. -- 2. Sjöv., ett slags kanonprojektiler, bestående af smärre kulor af jern, inlagda i en s. k. skråkappe eller i en skråsäck af segelduk. Kappen består af tunn jernplåt i form af en cylinder. -- 3. Se Skråväsende. L. H.
Skrålist, ett enkelt listverk (sed. o.), hvars profil visar två i en spetsig vinkel sammanlöpande räta linier, af hvilka den ena är vinkelrät mot hufvudkroppen. Skrålisten kan användas som krön, men brukas vanligen för att förmedla öfvergången från ett framspringande till ett indraget parti.
Skråp, bot. Se Petasites.
Skråpuk (enligt Ihre sammansatt af skrock, lögn, dikt, falskhet -- jfr landskapslagarnas skroksak, falsk beskyllning, skrokvitni, falskt vittne eller vittnesmål -- och puk, puke, djefvul), åkerspöke, fogelskrämma, »buse»; ansigtsmask med vidriga drag. R. G.
Skråstöttor, skeppsb., kallas de spiror, hvilka för stöttning af masterna på ett fartyg, som skall kölhalas uppresas i sned riktning från waterbordet upp mot masternas öfre delar vid den fartygssida, som skall nedtryckas. För kölhalning användas dessutom svängbommar, lofginor, grundtåg och kontragrundtåg. J. G. B.
Skråväsende. Ordet skrå betecknade ursprungligen beredt skinn, pergament, samt derefter hvad som var skrifvet på pergament, t. ex. privilegium. Slutligen förstod man dermed en förening af personer, som idkade ett yrke (eller flere närbeslägtade yrkesgrenar), bildad och privilegierad i syfte att främja medlemmarnas intressen, särskildt de ekonomiska, men på samma gång verkande såsom statligt organ och derför underkastad inskränkningar i sättet för dessa intressens förverkligande.
I antiken var rätten att drifva ett yrke ej bunden vid vissa qvalifikationer eller beroende af någon myndighets medgifvande. Det fanns inga industriella monopol eller privilegier och sålunda intet skråväsende. De spår man i Rom velat finna af något dylikt förete endast ytliga likheter med de egentliga, medeltida, skråna. Ett mera direkt samband ega dessa deremot med de organisationer (societates), som redan under medeltidens första århundraden, före städernas uppkomst, förefunnos på konungarnas och de förnäme herrarnas stora gårdar (T. fronhöfe). De i regel ofria, tjenstbarhetsskyldiga personer, som der under en redan ganska utsträckt arbetsdelning mot underhåll och bostad arbetade gemensamt för den talrika gårdsbefolkningens behof, bildade med sin indelning i mästare, gesäller och lärlingar en gemensamhet under sin
Källa: Project Runeberg ·
