Skylla

Skylla (Lat. Scylla), Grek. mytol. ett rofgirigt qvinligt hafsvidunder, ursprungligen väl en personifikation af den våldsamma hafsbränningen vid klippiga stränder. Enligt Homeros har S. sin boning i en håla på den tvärbranta sidan af en skyhög klippa. Nedre delen af hennes kropp är dold i hålan, men den framsträckta ofvandelen har 12 ben, sex långa halsar, uppbärande lika många hufvud, hvilkas gap äro väpnade med tre täta tandrader och gifva ifrån sig ett skall som af hundar. Med dessa gap uppsnappar hon ur böljorna, utom delfiner, sjöhundar och andra hafsdjur, äfven sjöfarande, som äro nog olyckliga att komma i hennes närhet. Faran är så mycket större, som på andra sidan om det sund, vid hvilket hennes klippa är belägen, på endast ett pilskotts afstånd, den glupska Charybdis hotar med ett lika säkert förderf. Huruvida Charybdis hos Homeros uppfattas såsom en lefvande varelse eller blott såsom en vattenhvirfvel, hvilken drog skeppen ned i djupet, är icke fullt tydligt. Då Odyesevs med sitt skepp färdades mellan Charybdis och S., kom han för nära den senare, hvilken bortryckte och uppslukade sex af hans kamrater. Yngre sagor förlägga S. och Charybdis till det sicilianska sundet, der dock naturförhållandena föga motsvara beskrifningen. S. förekommer äfven i Heraklessagan, såsom en dotter af Forkys, och bortröfvar ett af kreaturen i Geryons hjord, då Herakles drifver denna förbi hennes håla. Hon dödas derför af Herakles, men kallas åter till lif af sin fader. En annan S., dotter af Lamia, skildrades af Stesichoros såsom ett blodtörstigt vidunder, hvilket frånröfvade mödrarna deras barn. Hon hade i sin ungdom sjelf varit en blomstrande qvinna och älskad af Zevs, men då Hera beröfvade henne alla hennes barn, förbyttes hon af grämelse och hämndbegär till nyssnämnda skadelystna odjur. Vid udden Skyllaion på sydöstra spetsen af landskapet Argolis hade den grekiska sjömanssagan fäst minnet af en S., konungadotter i Megara, hvilken, då hon trolöst förrådt sin fader, Nisos, till straff störtades i hafvet. A. M. A.