Slaver, Slaviska folk, en af de förnämsta grenarna af den stora ariska (indo-europeiska) folkstammen. Slaverna bebo det östra Europas ofantliga slättmarker samt hafva derifrån spridt sig åt Tyskland i vester, åt Balkanhalfön i söder och djupt in i Asien i öster och sydöst. I språkligt hänseende (jfr Slaviska språk) bildande öfvergången mellan de asiatiske och europeiske arierna, stå de bland de senare närmast de baltiska folken (litaver, letter m. fl.) och dernäst till germanerna. Från en ringa början hafva de efter hand svällt ut öfver det ofantliga område de nu intaga; ännu vid tiden för Kristi födelse voro de endast ett bland de vestligaste af de många folk (skyter, sarmater m. fl.), som öfver den östra slätten bildade en öfvergång mellan de germanska och de iranska stammarna. Under namn af veneder omnämnas de i förbigående af åtskilliga författare från denna tid, då de ännu endast föga utbredt sig utöfver sina ursprungliga hemvist, som hälst böra sökas på Karpaternas nordöstra sluttningar intill de båda floderna med namnet Bug. De stora folkrörelser, som efter år 200 togo sin början i östra Europa, införde slaverna på verldshistoriens skådeplats. Det stora gotiska riket skänkte åt dessa land och folk en mera omfattande organisation, och i dess spår följde de välden, som grundades af hunner och avarer. I stället för att dränkas af dessa öfversvämningar reste sig slaverna med nyvunnen kraft ur dem; och nu visade de sig på nya områden, dit de följt sina herrar på deras krigståg. Det östliga germanområdet, der folkvandringen lemnat stora tomrum efter sig, fylldes efter hand omärkligt af inflyttande slaver, som vid slutet af 6:te årh. utbredt sig öfver hela Oders och större delen af Elbes områden till vester om Saale, uppfyllde hela Donaudalen långt in i Bajern och Tyrolen samt från Böhmen fattat fotfäste vid öfre Main. Samtidigt fyllde de hela Balkanhalfön, från Italiens gränser till granskapet af Konstantinopel. Dit inkallade af kejsar Herakleios, till hjelp mot avarerna, blefvo de nya bundsförvandterna i sin ordning farliga fiender, som härjande trängde djupt in i Grekland, ända ned på Morea, som af dem fick sitt namn. Förkämpar hafva också ej saknats för den åsigten att kärnan af de nuvarande grekerna skulle bestå af helleniserade slaver, hvilket dock å andra sidan med ifver förnekats.
Efter denna tid inträdde en reaktion. Andra nykomlingar gjorde slaverna platsen stridig, och de gamla folken återtogo land, som blifvit dem frånryckta. Söder om nedre Donau intränger bulgarernas finska eller turkiska stam, som dock snart förlorar sig i den slaviska massan. Sydslaverna skiljas alldeles från sina nordligare fränder, genom ett bredt bälte af rumaner och magyarer, medan från vester tyskarna under en tusenårig kamp söka återvinna den mark, som för deras stam genom folkvandringen gått förlorad. Under tiden vinna dock slaverna i inre stadga genom uppkomsten (på 800-talet) af stora slaviska riken, som dock -- betecknande nog -- till stor del grundas af främlingar. Det bulgariska riket stiftas af en turansk stam, det ryska af svenskar, det böhmiska af franker, och ett halft årtusende senare stifta litaverna på slavisk botten ett stort rike. Grunden till en djupgående och för framtiden följdrik splittring lägges genom olikheten i religion. Från Konstantinopel kristnas på 800-talet bulgarerna och ett årh. senare ryssarna. Från Tyskland omvändas i samma tidsföljd böhmare och polacker. Och då kyrkorna under tidernas lopp alltmera skilja sig åt, komma vestslaverna att sluta sig till Rom, men östslaverna till Bysans. Den romerska kyrkan omfattades äfven af en del sydslaver, nämligen slovener och kroater, hvaremot alla dess försök att vinna insteg bland de egentliga serberna och bulgarerna förblefvo fruktlösa. Egendomligt för slaverna, betecknande för deras härkomst från midten af ett stort fastland, är, att de aldrig förstått vinna eller behålla fotfäste vid de haf, till hvilka deras område gränsar. Medan de sjöfartsidkande hellenerna aldrig kunnat tränga in mer än några mil från de kuster de besatt, hafva slaverna öfverallt låtit sig trängas undan från hafven, äfven då de politiskt herska vid deras stränder. Vid Östersjön ha vender och polacker fått vika för tyskar och litaver, vid Adriatiska hafvet äro italienarna, vid Egeiska grekerna de rådande på sydslavernas bekostnad, och ryssarna trängas i sitt eget rike från kusten vid Östersjön af svensk-finnar och baltiska tyskar, vid Hvita hafvet af norrmän, vid Svarta hafvet af alla möjliga folk. Men det har med rätta blifvit sagdt, att för hvarje by, som slaverna förlora i vester, vinna de tio i öster. Det är det ryska jätteriket, som främjat denna storartade utbredning inåt djupet af Asien. Sjelf i sitt ursprung en knappast tusenårig slavisk koloni på gammal finsk-ugrisk mark, lät det efter mongolernas fördrifvande och under Volgalandets eröfring från tatarerna omkr. 1550 sina kosakhorder och pelsjägare svärma ut öfver Sibiriens ändlösa vildmarker, som de på mindre än två mansåldrar (från 1580 till 1640) genomströfvade ända till Stilla hafvet; och i 19:de århundradet har det öppnat sig nya vägar inåt Kaukasus och de tatariska kanaten i Central-Asien. I våra dagar ställa de slaviske patrioterna för sig så höga mål som Konstantinopels eröfring, framträngande till Indien och förenande af alla slaviska folk till ett enda stort rike under den ryske tsarens spira. Hindren häremot komma från germanerna, af hvilka England har ett tydligt intresse att stäcka det ryska verldsväldet, medan tyskarna hafva ett lika uppenbart intresse af att hålla Donau och vägen till Orienten fri.
De slaviska hufvudstammarna äro för närvarande:
ryssar, omkr. 63 millioner. Ryssarna indelas i sin ordning i storryssar med Moskva till medelpunkt, i Stor-Ryssland och de östra delarna af ryska riket, lillryssar, med Kiev till medelpunkt, i Lill- och Syd-Ryssland, östra Galizien samt till ett antal af öfver en million i Kaukasus, och hvitryssar, i de forna litaviska landsdelarna;
bulgarer, 5--6 mill., skilda från de förra genom rumanerna samt bosatta på landsträckan från nedre Donau till granskapet af Egeiska och Svarta hafven;
serber, omkr. 4 mill., vester om de förre, söder om Donau och Sau, kring Dinariska bergen och till granskapet af Adriatiska häftet, samt längre norrut till ett ej obetydligt antal i Ungern och Slavonien;
kroater, omkr. 2 mill., i Kroatien, Slavonien och Dalmatien, från Mur och Drau till Adriatiska hafvet, till språket obetydligt afvikande från de förra;
slovener, omkr. 1,300,000, än längre i vester, uti Kärnten, Krain, Steiermark och Istrien intill Italiens gräns.
Alla dessa tillhöra de östlige slaverna. Till vestslaverna, som skiljas från de förre af tyskar och magyarer, höra:
böhmare eller tsjecher, omkr. 5 mill., i Böhmen och Mähren, till hvilka nära ansluta sig 2 mill. slovaker i nordvestra Ungern;
sorber, omkr 130,000, i Lausitz och Brandenburg, mestadels lutheraner, bildande den sista svaga återstoden af de forna vendiska folken i östra Tyskland; samt
polacker, omkr. 11 mill., i de kring Weichsel och Warthe belägna landskap, som bildade kärnan i det forna konungariket Polen.
Totalsumman af alla slaviska folk kan ej med säkerhet angifves, då de nationella stridigheterna på flere ställen ledt till statistiska uppgifter, som äro partiska för eller mot den ena eller andra stammen, men bör i alla fall ungefär kunna anslås till mellan 90 och 100 millioner, -- en summa, som kommer ganska nära hvad som uppgifves för de germanska och romanska grenarna af den stora ariska stammen. E. Sn.