Slaviska språk

Slaviska språk. De slaviska språken, som utgöra den vigtigare af de två språkgrupper, som bilda den baltisk-slaviska grenen af den indoeuropeiska språkstammen, äro närmast beslägtade med litaviska och lettiska (jfr Lituslavisk), dernäst måhända med de germanska språken, och deras allmänna ställning inom deras språkstam bestämmes hufvudsakligen af följande ljudlagar: Af de indoeuropeiska vokalerna qvarstå i urslav, liksom i Grek., Lat., Germ. och Litav. e, e, i, f, u, u, ehuru i och u hade ett flyktigare ljud (som i, u) och u uttalades med läpparna i i-ställning, till följd hvaraf det småningom öfvergick till ett egendomligt »hårdt» -ljud (vanl. skrifvet y), samt dessutom o (Grek., Lat. o, Germ., Lit. a) och a (Grek., Lat. a, Germ. Lit. o, uo), t. ex. ide. *nok-ti, Lat. nox, T. nacht, Lit. nakti-s, Slav. nosti; ide. och Lat. mater, Isl. moðer, Lit. mote, Slav. mati. Deremot öfvergå ide. o (Grek., Lat. o, Germ., Lit. o, uo), i Slav. till a, t. ex. ide. rot do, Grek. do-ron, Lat. do-num, Lit. da-vana, Slav., da-ru, gåfva, samt ide. a och ä (Grek., Lat., Germ., Lit. a) till o, t. ex. ide. nas-, Lat. nas-us (a afljud till a), T. nase, Slav. nosu; ide. svag rotform stä, Lat. status, Got. staþs, ort, Slav. sto-ja, jag står. Diftongerna ai, ai, oi öfvergå till e, ei till i (e), au, eu, ou till u. Af konsonanterna qvarstå som i Grek., Lat. och Lit. p, b, t, d och de velara (bakre gutturalerna) k, g, utan att deltaga hvarken i den germanska ljudskridningen (se d. o.) eller i den Lat.-Grek.-Germ. labialiseringen (af k, g till qu, v (gu); [pi], [beta], hv, kv), samt dessutom i allmänhet m, n, r, l, v, j, s, z, dock blir s i flere fall ch. Deremot öfvergå de palatala (främre gutturalerna) k, g (Lat. c, g, Grek. k, g, Germ. h (g), k) som i Iran. till s (Lit. s) och z (Lit. z), t. ex. Lat. vicu-s, Got. veih-s, Slav. visi, by; Lat. (g) no-sco, Lit. zinoti, Slav. zna-ti, veta. Aspiratorna bh, dh, gh sammanföllo redan i baltisk-slaviskan liksom i Iran. och Kelt. med de oaspirerade b, d, g och representeras sedan i Slav. af samma ljud som dessa. Sonantiska (stafvelsebildande) n, m öfvergå framför konson. till nasalvokalen e (äng), framför vokal till in, im, sonantiska r, l alltid till ir, il. Jämte den allmänna utljudslagen att slutande vokal qvarstår och slutande konsonant bortfaller, hvarvid dock n, m med föregående a bildar nasal vokalen a (ång), är palataliserande inverkan af j (i, e) den vigtigaste af de slaviska ljudlagarna. Med en föregående konsonant sammansmälter nämligen j så, att l, n, r »muljeras» (få biljud af j), s och z muljeras eller öfvergå till s och z, och gutturaler »assibileras», d. v. s. kj öfvergår till ts l. ts, gj till dz (z) l. dz (z), chj till s; på samma sätt öfvergå k, g. ch framför de palatala vokalerna i, e (som qvarstå) till ts, dz (z), s eller ts, dz (z), s. I fråga om ljudförbindelserna tj, dj och pj, bj, mj, vj delade sig de slaviska munarterna redan tidigt i två olika grenar, en vestlig samt en östlig och sydlig. Till de vestslaviska språken höra: 1. Tsjechiskan (böhmiskan), delad i a) egentliga tsjechiskan med mähriskan och b) slovakiskan (i Ungern); 2. Sorbiska, lausitziska, lausitz-serbiska eller wendiska (i Lausitz), delad i a) högsorbiska och b) lågsorbiska; 3. Polska eller »lechiska», delad i a) egentliga polskan, b) kassubiskan och c) den utdöda polabiskan (se d. o.). Till öst- och sydslaviska språken höra: 1. Ryska, delad i a) storryskan med hvitryskan och b) lillryskan; 2. Bulgariska med den blott som liturgiskt språk fortlevande kyrkoslaviskan (se d. o.), den ålderdomligaste af alla slaviska dialekter, hvilken dock af några anses stå närmare slovenskan; 3. Serbiska eller »illyriska», delad i a) den egentliga serbiskan med kroatiskan och b) slovenskan (i Kärnten och Krain). De båda grenarna skilja sig hufvudsakligen i följande punkter. I de i allmänhet mer ålderdomliga östoch sydslaviska språken: 1. behålla tj och dj mer palatalt uttal, nämligen i Serb. som muljerade tj, dj, t. ex. svetja, ljus, medja, gräns, i R. som ts, dz (z), svetsa, meza samt i Bulgar. och Kyrkoslav. med omflyttning st, zd, svesda, mezda, i Vestslav. deremot mer dentalt som ts, ds (z), t. ex. P. swieca (c = ts), sniedza; 2. öfvergå pj, bj, nj, vj med inskjutet l till plj, blj o. s. v. mot Vestslav, pj, bj o. s. v.; t. ex. R., Serb. zemlja, jord, P. ziemia; 3. bortfalla t, d framför l, t. ex. R. pal, han föll, plel, han flätade, P. padl, pletl; 4. är accenten rörlig, medan den i Vestslav, blifvit fast, i Tsjech. och Slovak. på första stafvelsen, i P. på penultima (men i Kassub. och Polab. rörlig). Vid de särskilda slaviska språkens historiska utveckling märkes, att nasalvokalerna a, e qvarstå i Kyrkoslav. och »Lechiskan», men i de andra språken öfvergår a till u (i Sloven. till öppet ô) och e till ja (je) n. om Donau och e s. derom, liksom ock y (hårdt i) qvarstår n. om denna flod, men öfvergår till i s. derom, samt att i och u i ordslutet bortfalla i alla språk, ehuru de i några qvarstå i skrift, men ini ord antaga de, i synnerhet vid r, l, många vexlande former (ir, il återgå i Tsjech., Serb. och Sloven. till sonantiska r, l), hvilka jämte de likaledes mångskiftande representanterna för Fornslav. e utgöra vigtiga skiljemärken för de särskilda slaviska språken. I formelt hänseende ega dessa en rikare nominalböjning än germanska språken, med sju kasus, tre numeri -- dock hafva dualformerna småningom gått förlorade i de flesta språken -- och dubbel böjning af adjektivet (obestämd och bestämd). Deremot saknas artikel; endast nybulgariskan har utbildat en bestämd artikel med ett demonstrativt suffix (-t, -tù, -to, plur. -te, -ta). Pronomen reflex., Fornslav. se sig, svoj sin, R. sja, svoj o. s. v., nyttjas äfven, då subjektet är 1:sta l. 2:dra pers., och motsvara då vårt »mig, dig, min, din» etc. Verbet egde ursprungligen (som i Kyrkoslav.): imperativ (egentligen en optativform), presens, två aorister (enkelt och sammansatt) och hade nybildat ett imperfekt genom sammansättning med -jachu (ide. *esom, jag var), men de moderna språken hafva till största delen förlorat aoristerna och imperfektet och i deras ställe utbildat ett perf. af particip på l med eller utan hjelpverbet »vara». Passivet bildas vanligast af aktivet med vidhängdt oföränderligt reflexiv se (sja etc.). Det mest karakteristiska vid den slaviska konjugationen är, att hvarje verb enligt regeln eger tvänne »arter», egentligen tvänne hvarandra kompletterande verb, hvaraf det ena, »imperfektiva arten», betecknar handlingen som oafslutad, det andra, »perfektiva arten», ofta bildadt af den förra genom sammansättning med en preposition, betecknar handlingen som afslutad. Presens af den perfektiva arten bildar vanligen verbets futurum. -- De vestslaviska språken och slovenskan skrifvas med latinskt alfabet, men efter det slaviska ljudsystemet modifieradt på olika sätt i de olika språken. Kyrkoslaviskan skrifves med det cyrilliska alfabetet, ryskan med eget på det cyrilliska grundadt alfabet, och de bägge sydslaviska språken serbiskan (med kroatiskan) och bulgariskan dels med latinskt, dels med egna på det ryska grundade slaviska alfabet. I latinska alfabet för slaviska språk betyder c: ts; ch: tyskt ch; c, P. cz: Eng. ch; s, P. sz: franskt ch; z: lent s; z, P. z: franskt j; r, P. rz ungef. som z med r-vibrering. Muljering utmärkes i polskan dels med i efter kons., dels med akut öfver kons., i Serb. med j, i Tsjech. med [hake] öfver kons., t. ex. ni, n; nj; n; dock betyder i Sydslav. c muljeradt t, ej som i polskan muljeradt ts. Akut accent öfver vokalen betecknar i Tsjech. lång vokal, men i polskan (é, ó) ett uttal af i (l. y) och u. Sorbiska (vendiska) är det enda slaviska språk som nyttjar tysk frakturstil. Det vetenskapliga studiet af de slaviska språken började i slutet af förra årh. med Dobrovski, Kopitar och Sjafarik (se dessa ord) och fortsattes sedan i vårt årh. af Miklosich, Danicic, Schleicher o. a. De förnämste nu lefvande »slavister» torde vara Jagié och Leskien. Vid alla Europas större universitet finnas professurer inrättade för detta studium. I Sverige gafs 1886 ett årligt anslag af 2,500 kr. till Upsala universitet »för upprätthållande af undervisningen i slaviska språk», och 1890 har riksdagen beviljat anslag till en e. o. professur i detta ämne. -- Jfr Miklosich, »Vergleich. gramm. der slav. sprachen» (4 bd, 1852--74); »Etymolog. wörterbuch d. slav. sprachen», 1886; Sjafarik, »Geschichte d. slav. sprache und literatur» (1869); Jagié, »Archiv für slav. philologie» (sedan 1875). H. A.