Lituslavisk

Lituslavisk, lettoslavisk, litavisk-slavisk, slavolettisk l. slajvobaltisk, sammanfattande vetenskapliga namn på följande två grenar af den indo-europeiska språkstammen: slaviska och lettiska (litaviska l. baltiska) språk. Grunden till denna sammanslutning är, att dessa bägge grenar äro med hvarandra närmare beslägtade än något annat par bland de europeiska grenarna af nyss nämnda språkstam, hvarför här må i korthet angifvas dels de vigtigaste punkter, i hvilka slaviska och lettiska språk sins emellan öfverensstämma och skilja sig från de flesta öfriga europeiska språk af samma stam, dels de, i hvilka de sinsemellan åtskiljas. Gemensamma för bägge äro: A) inom ljudläran: 1) tillvaron af de lena hväsljuden Lett. s, Lit. z, Slav. z, och Lett. sch, Lit. [??], Slav. z; 2) frånvaron af h; 3) öfvergång af guttural konsonant till palatal l. dental affrikata framför len vokal, d. v. s. af k till c (ts) l. ts, af g till dz l. dz, och den dermed sammanhängande öfvergången af guttural eller dental konsonant + j till palatal eller dental affrikata eller frikativa, d. v. s. af kj till tj l. ts, af tj och sj till s l. gj, af dj till z l. dz o. s. v. B) Inom formläran: 1) saknad af artikel; 2) bristen på en särskild passivform; 3) böjning af adjektivet med tillagd demonstrativstam ji; 4) användning af pron. reflex, äfven för 1:sta och 2:dra pers., när satsens subjekt är 1:sta l. 2:dra pers.; 4) infinitivbildning af stammar på -ti. -- De vigtigaste skiljaktigheterna emellan baltiska och slaviska språken äro: A) inom ljudläran: 1) det slaviska hårda l-ljudet saknas i Lit. och Lett.; deremot torde Slav. l-ljudet återfinnas, åtminstone i Lit.; 2) Slav. har i ordslutet förlorat en mängd konsonantljud, hvilka till stor del qvarstå i Lit. och Lett., åtminstone i skrift; 3) vid r och l inuti ord har Slav. ofta vokalen efter, Lit. och Lett. före, t. ex. Slav. glava, Lit. o. Lett. galva, hufvud. B) Inom formläran: 1) Lit. och Lett. hafva förlorat den i Slav. behållna särskilda formen för 3:dje pers. plur., hvaremot Lit. och Lett. ega med personaländelser böjda tempora för förfluten tid, hvilka i Slav. ersättas med ett blott såsom nomen böjligt particip; 2) Lit. och Lett. känna icke den specifikt slaviska skilnaden emellan durativa och momentana verb.; 3) i allmänhet är Slav. ålderdomligare och rikare i verbal-, Lit. och Lett. i nominalböjningen. -- Jfr Pott: "De borusso-lithuanicae tam in slavicis quam in letticis linguis principatu commentatio" (1837), "De linguarum letticarum cum vicinis nexu comment."(1841), Bergmann: "Über den ursprung der lettischen sprache" (i "Magaz. der lett.-literar. gesellschaft" VI, 1838). Se Lettiska språket och literaturen. H. A.