Lettiska språket och literaturen

Lettiska språket och literaturen. Lettiskan eller, med inhemskt namn, latwischu walloda, "letters språk", delar sig i tre hufvuddialekter: en höglettisk, i östra och sydöstra delen af det lettiska språkområdet (om dettas utsträckning se Letter), och två låglettiska, nämligen den tamiska, i nordvest, och den mellersta, hvilken omfattar den återstående och största delen af språkområdet. Ur denna, som äfven i fonetiskt hänseende håller medelvägen mellan den hårda höglettiskan och den veka tamiskan, har skriftspråket utbildat sig, och efter dettas norm talas lettiskan renast i trakterna kring Riga, Mitau och Bauske. I fonetiskt hänseende eger lettiskan, som skrifves med det vanliga latinska alfabetet, till en del äfven signeradt med punkter och linier, de fem vanliga vokalerna a, e, i, o, u, fyra s. k. äkta diftonger, ai, au, ei, ui, och tre "oäkta", ia, ua, iu, alla våra konsonanter utom f och h (w ljuder som svenskt v) och dessutom de lena hväsljuden s och z (z). Accenten hvilar i de flesta fall på första stafvelsen, hvilken framhålles så, att slutvokalen oftast försvinner i uttalet. Nominet har de två vanliga genera och numeri (neutrum och dualis hafva gått förlorade) och fem kasus: nom., gen., ack., dat. och lokat. (vokativen ändas alltid lika med nomin. på -s). Adjektivens komparation sker med ändelsen -ak-s (komp.) och -akaj-s (superl.). Af pronomina (es, jag, tu, du, mês, vi, jûs, I, sewi, sig, schis (fem. schi), denne m. fl.) nyttjas det demonstr. pron. tas, f. ta, äfven stundom som artikel, hvilken ordform ursprungligen icke funnits i lettiskan. Verbet har 6 tempora (pres., preterit., perf., plusqvamp. och 2 futura), 3 modi (indik., konjunktiv l. konditional och imper.), 4 particip och 3 infinitiv (efter olika tid). Alla verbets former härledas från tre stammar, pres.-, preter.- och infinitivstam, men i de allra flesta verb är antingen preter.- eller infinitivstammen densamma som presensstammen. Efter de olika afledningsstafvelser (suffix), med hvilka dessa stammar bildas af roten, delas verben i 12 klasser, men alla böjas med samma personaländelser, så att från denna synpunkt lettiskan kan sägas ega blott en enda konjugation. Passivum, liksom äfven perf., plusqvamp. och det ena futurum bildas med hjelpverb. -- Den blott på folkpoesiens område framstående lettiska literaturen kan sägas taga sin början med år 1530, då den första tryckta bok, Rams öfversättning af de tio budorden, utkom. Från denna tid och ända till slutet af 1700-talet publicerades, utom många öfversättningar af bibelns böcker, blott språkliga arbeten: den första lettiska grammatikan, Rehehusens "Manuductio ad linguam lettonicam . . ." (1644), af hvilken blott ett enda exemplar (i Upsala univ:s bibliotek) finnes i behåll, ordsamling af Mancel (1638), korta "Anleitungen zur lettischen sprache" af Dressel (1685) och Adolphi (s. å.) samt slutligen Stenders förträffliga och grundläggande "Lettische grammatik" (1761; 2:dra uppl. 1783). Det första dramatiska arbetet var en öfvers. af Holbergs "Jeppe paa bjerget" (1790); sedan följde landtliga idyller och skådespel af Eversberg och Basemann, berättelser, fabler och gåtor af Bergmann, Eversberg, Girgensohn m. fl. Eversberg i sin episka idyll "Berthul och Maja" var den, förste, som använde hexametrar. Den första lettiska tidskrift, "Latwiska gaddagramata", utkom i slutet af 1700-talet, och den första lettiska tidning, "Latwischu awises", började 1822 utgifvas i Mitau. 1876 funnos fem politiska tidningar på lettiskt språk. Efter lifegenskapens upphäfvande 1819 uppstod en ganska betydlig politisk och ekonomisk literatur, som finnes närmare angifven hos Napiersky: "Chronologischer conspect der lettischen litteratur von 1507--1830", och Zimmermann: "Geschichte der litteratur der letten" (1849). Af största betydelse för den lettiska literaturens uppblomstring blef stiftandet af lettiska literatursällskapet (1824), i hvars sedan 1828 årligen utgifna "Magazin" en mängd vigtiga arbeten offentliggjorts öfver letternas språk, literatur och historia. Med detta sällskap täflar "Kurländische gesellschaft für litteratur und kunst" i Mitau, som sedan 1819 utgifver sina "Jahresverhandlungen". En rik skatt ega letterna i sin folkpoesi, som omfattar hufvudsakligen lyrisk-idylliska dikter (stundom föga anständiga) öfver alla det dagliga lifvets företeelser, mytologiska och allegoriska sånger, smädedikter (mot den tyska godsegareadeln) m. m. Verserna bestå af dubbelstrofer utan rim; för versmåttet, mestadels jambiskt och trokeiskt, dock äfven daktyliskt, hafva letterna deremot ett fint gehör. Man eger lettiska sånger af Diez från slutet af 17:de, af den blinde Henrik, en kurländsk bonde, från 18:de årh. Samlingar finnas utgifna af Stender (2:dra uppl. 1789), af Bergmann och Wahr (2:dra uppl. 1809) och senast af Brisemniak i Moskva-antropologsällskapets handlingar. De förnämste befordrarna af lettisk språkkunskap hafva varit: Stender, Harder ("Anmerkungen und zusätze" till Stenders "Gramm.", 1809, för sin tid ett mästerverk af filologiskt skarpsinne), Rosenberger ("Formenlehre und syntax der lettischen sprache", 1848 och 1852, i ofvannämnda "Magazin"), Bielenstein ("Die lettische sprache", 2 dlr, 1863, numera den bästa grammatiken) och Ulmann ("Lettisches wörterbuch", 1872). En öfversigt af de nyare arbetena inom lettisk literatur finner man i de af Berkholz och Ulmann redan 1836 började "Mittheilungen und nachrichten für die evang. geistlichkeit Russlands". H. A.