Lettiska språk

Lettiska språk l. lettiska språkgrenen, äfven kallad litaviska l. baltiska språkgrenen, är det gemensamma vetenskapliga namnet på tre med hvarandra mycket nära befryndade språk: lettiskan (se följ. art.), litaviskan (se Litaviska språket och literaturen) och den numera utdöda, blott i några obetydliga literära rester bibehållna (forn)preussiskan (se Preussiska språket och literaturen). Om denna språkgrens förhållande till sin närmaste frände, den slaviska grenen, se art. Lituslavisk. Preussiskan står i allmänhet mycket närmare till litaviskan än till lettiskan, och af de senare är litaviskan vida ursprungligare och rikare än lettiskan, som dock icke får anses såsom dotterspråk af litaviskan. Bägge äro systerspråk, men lettiskan har undergått en långt mer genomgripande ombildning. De vigtigaste skiljepunkterna äro: A. inom ljudläran: 1) Framför de lena vokalerna e och i öfvergår Litav. k och g till ts och dz, Lett. k och g deremot till ts och dz; 2) Litav. bibehåller den i Lett. bortfallna nasalen mellan vokal och konsonant samt, åtminstone i skrift, slutstafvelsens vokal, hvilken Lett. förkortar eller bortkastar; 3) den i Litav. rika och vexlande accentuationen är i Lett. förenklad, så att rotstafvelsen alltid har tonen. B. i formläran: 1) Lett. har förlorat genus neutrum och dualis, kasusformen instrumentalis i sing. och flere temporala och modala former; 2) vid adjektivets sammansättning med pronominalstammen ji böjer Litav. liksom slaviskan bägge, Lett. blott ji, och komparationen sker i bägge språken på alldeles olika sätt. Jfr Köppen: "Über den ursprung, die sprache und litteratur der litthauischen völkerschaften" (1829), och Bergmann: "über den urspung der lettischen sprache" (1838; bägge i "Magazin der lettischen litteraturgeschichte"). H. A.