Snöblindhet

Snöblindhet. Denna sjukdom förekommer ej så alldeles sällan hos personer, som länge, d. v. s. dagar igenom, äro utsatta för den skadliga inverkan på ögonen af vidsträckta snöfält, allrahälst om dagarna dessutom äro långa och solens bländande inverkan kommer till; således i första rummet under sommaren i polarlanden, vidare i alptrakter. Åkomman yttrar sig genom en hastigare eller långsammare omtöckning af synen, hvilken inom kort går tillbaka, då orsakerna upphöra. Dock kan den stundom räcka längre, och den vanliga formen är den, att patienterna ej se väl vid dagsljus, men bättre vid dämpad belysning. Dock kan samma orsak någon gång medföra allvarsamma följder, inflammation i bindehinnan och djupare delar af ögat, till och med förstöring af ett eller båda ögonen. Såsom skyddsmedel mot denna obehagliga åkomma begagnas af polarresande och alpvandrare mörkgrå glasögon eller flor. Polarinnevånarna använda framför ögonen skifvor af trä eller horn, såvidt möjligt är formade såsom glasögon och försedda med en spricka, för att medgifva syn. Behandlingen, då sådan behöfves, består i metodiskt instängande i mörker, ögonens sorgfälliga vård och skonande. Egentlig medicinsk behandling har visat sig tämligen osäker. Rsr.