Snö, meteor. När vattengasen i fria luften kondenseras genom afkylning under 0° temperatur, öfvergår den direkt till fast form och bildar små fina snökristaller, hvilka i sina mångfaldigt vexlande former (se Is), än såsom skifvor, än såsom kulor eller stafvar, alltid presentera sig såsom sexsidiga eller sexuddiga figurer, hvilket härleder sig deraf att isen kristalliserar i det hexagonala systemet (jfr Kristallografi). Den bekante polarfararen Scoresby aftecknade efter egna iakttagelser i polartrakterna bortåt hundra sådana snökristaller, af hvilka några äro återgifna i detta arbete under artikeln Is. Under ett och samma snöfall kunna flere af dessa former samtidigt uppträda, men vanligen är en eller ett fåtal af dem öfvervägande, hvaremot icke sällan inträffar, att den kristallform, som vid snöfallets början visar sig, efter en stund utbytes mot en annan. Hvad som är bestämmande för de särskilda snöformernas uppträdande vid olika tillfällen kan visserligen ej afgöras för hvarje särskildt fall, men erfarenheten har visat, att köldgraden i förening med vindens styrka och riktning samt atmosferens tillstånd i öfrigt utöfvar ett bestämdt inflytande på snöflingornas storlek och gestalt. Af vigt är att känna dels myckenheten af den snö, som faller (se Nederbörd), dels den höjd, hvartill den qvarliggande snön betäcker marken. Beklagligtvis är sistnämnda klimatologiska faktor icke lätt att med noggranhet bestämma, emedan snön i allmänhet faller ojämnt och af vinden på somliga ställen sammanföres i drifver, på andra helt och hållet bortsopas. Snön lägger sig vid olika tillfällen olika tätt, alltefter snökornens form och storlek, vindstyrkan under snöfallet m. m. Approximationsvis kan man emellertid antaga, att nederbörden i medeltal utgör 1/9 af den uppmätta snöhöjden, om denna uppmätning skett, der snön fallit jämnt och ej minskats eller ökats genom vindens medverkan. -- I Sverige inträffar det första snöfallet om hösten, något oliktidigt i olika provinser, nämligen i Vesterbotten och Lappland omkr. d. 12 Okt., i Jämtland, Ångermanland, Helsingland och Dalarna omkr. d. 25 Okt., i Svealand d. 8 Nov. och i Götaland d. 20 Nov.
Alldenstund lufttemperaturen å en ort aftager med höjden öfver hafsytan, måste det öfverallt, äfven i de varma landen, finnas en höjd, ofvanför hvilken den snö, som faller under vintern, ej förmår upptina under sommaren. Vid denna höjd, som fått namn af snögränsen eller snölinien (på glaciererna äfven firnlinien), och ofvanför densamma qvarligger derför snön och fortäres endast långsamt, genom afdunstning. Huru högt denna snölinie ligger öfver hafsytan beror icke blott af ställets medeltemperatur, utan äfven, och detta i väsentlig grad, af insolationen (se d. o. 1.) samt af den myckenhet snö, som faller under vintern. Derför sammanfaller icke häller snögränsen med en medeltemperatur af 0° C. Enligt Kämtz hafva de orter, genom hvilka snögränsen går, under eqvatorn en medeltemperatur af - 0,2°, i den tempererade zonen - 1,5° och i arktiska trakter - 4,8° C. På bergskedjor utmed hafskusten ligger snögränsen lägre än på bergmassor i det inre af de större kontinenterna, emedan temperaturens variation under årets lopp är mindre, sommarvärmen icke så hög och luften fuktigare i hafvets granskap än längre in på fastlandet. I detta afseende råder ett anmärkningsvärdt förhållande på Himalajakedjan, i det nämligen på dess norra sluttning snögränsen, enligt Humboldt, ligger omkring 1,000 m. högre än på dess södra. Snögränsen går på norra halfklotet ingenstädes ned till hafvets nivå, med undantag möjligen af några öar i Ishafvet, men enligt Ross lär den i antarktiska zonen träffa jordytan mellan 67° och 71° s. br. Dess höjd öfver hafsytan är i rundt tal på Jan Mayen 700 m., i Norge 800--1,600 m., på Alperna 2,700 m. på norra sluttningen af Himalaja 5,300 m., på samma bergskedjas södra sluttning 4,300 m., på Anderna under eqvatorn 4,800 m. och vid Magalhães' sund 1,130 m. R. R.