Nederbörd, meteor., uppkommer, när vattengasen i luften så hastigt och till sådan myckenhet kondenseras, att de bildade vattendropparna eller iskristallerna ej hinna återgå till gasform, innan de i sitt fall träffa jordytan. Nederbörden faller antingen i flytande form såsom regn eller i fruset tillstånd såsom snö eller hagel. Dess mängd angifves genom den s. k. regnhöjden, d. v. s. den höjd, hvartill regnet skulle stiga på marken, om det hvarken bortrunne eller afdunstade. Densamma uppmätes med en nederbördsmätare l. regnmätare (pluviometer, ombrometer, udometer), ett cylindriskt eller qvadratiskt metallkärl, hvilket uppställes på ett lågt bord ute i fria luften så, att nederbörden kan fritt nedfalla deri. Då det i nederbördsmätaren uppsamlade regnet skall mätas, hvilket vanligen sker en gång i dygnet, mestadels kl. 8 f. m., afhälles det i ett graderadt mätkärl, mätglaset (fig. b), hvars
grader äro så afpassade i förhållande till omkretsen af regnmätarens öfre kant, att de direkt angifva regnhöjden i millimeter. Består nederbörden af snö eller hagel, smältes den först, och det erhållna vattnet uppmätes på samma sätt som regn. Å de svenska meteorologiska stationerna, såsom ock numera i de flesta europeiska land, begagnas regnmätare af cylindrisk form (fig. a) med en area af 0,1 qvadratmeter. Ett stycke nedanför mynningen sitter en lös tratt, hvilken väl medgifver regnets nedrinnande i kärlet genom trattöppningen, men tillika skyddar det nedrunna från afdunstning. Om vintern borttages denna tratt, då det snöar, så att snön kan falla omedelbart ned i kärlet. Regnhöjden för en bestämd tidsintervall, t. ex. en viss månad, eller för hela året är en klimatisk faktor af största vigt, och jämförelsen mellan regnhöjderna för samma tidsintervall under olika år tjenar till att med siffror karakterisera de olika regnförhållanden, som under dessa år varit rådande. Likväl är den karakteristik, som hemtas uteslutande från regnhöjden, icke fullt exakt. En månad kan t. ex. hafva varit regnig, ehuru icke synnerligt mycken nederbörd fallit, om nämligen regnen varit täta, men föga gifvande. Af detta skäl plägar man komplettera uppgifterna af nederbördsmängden med antalet nederbördsdagar, hvarvid man vanligen såsom nederbördsdag räknar hvarje sådan, under hvilken regnhöjden uppgått till minst 0,1 mm. Genom att jämföra regnhöjder (och nederbördsdagar) för samma tid på olika orter har man funnit, att nederbörden, äfven i medeltal beräknad, faller mycket ojämnt, och att årstidens inverkan i detta afseende icke är densamma i olika land. Omkring eqvatorn, i det s. k. »stilla bältet», och företrädesvis i de delar deraf, som ligga öfver Atlantiska och Stilla oceanerna, regnar det i regeln 9 timmar dagligen, och det är endast under nätterna, som himlen är klarare. Genom detta bältes förflyttning med solen mot norr under våren och mot söder under hösten kommer regntid att inträffa för orter, som annars under de af klar himmel åtföljda passaderna, de tider på året, när regnbältet passerar öfver dem. Så får nordvestkusten af Afrika regntid i Augusti, när »stilla bältet» uppnått sitt nordligaste läge, hvaremot brasilianska kusten i eqvatorns granskap får sin regntid i Februari, då »stilla bältet» ligger längst söderut. Inom de tempererade zonerna förekommer icke någon egentlig regntid, emedan regn faller under hela året, men nederbörden uppnår likväl ett maximum under en viss årstid. I södra Europa regnar det mest om vintern, på Europas vestkust (England, Skotland, Norge) mest om hösten. I det inre af Europas kontinent råda deremot sommarregnen. -- Den årliga regnmängden är underkastad stora variationer. Inom tropikerna är den i allmänhet högst betydlig. Så har Sierra Leone en årlig regnhöjd af 4,800 mm., Maranhao i Brasilien 7,110 mm. Regnhöjden är i synnerhet stor i sådana trakter, hvarest en varm och fuktig hafsvind träffar en hög bergskedja, såsom t. ex. förhållandet är på Vestra Indiska halfön, på hvars kust under sommaren de häftigaste regnskurar inträffa, då sydvestmonsunen blåser mot de höga Ghatsbergen. Man finner der regnhöjder, som stiga ända till 6,500 mm. På sluttningen af Himalaja är regnhöjden ännu betydligare, och i Charapuridji, der, så vidt man känner, mera regn faller än på något annat ställe på jorden, uppgick 1874--76 den årliga regnhöjden till 9,350 mm. På en enda månad, nemligen i Juli 1861, föll derstädes den oerhörda regnmängden 9,296 mm. och på de 4 dagarna 9--12 Sept. 1877 1,427 mm. I Sverige är den årliga regnmängden i medeltal för hela landet 523 mm. Minst är den i Lappmarken, 406 mm., och i sydöstra delen af landet (Blekinge, Kalmar län och Gotland), 429 mm., störst på vestkusten (Bohus län, Halland), 716 mm. (Se E. Rubenson: »Nederbördsmängden i Sverige», i Vetenskapsakad:s handlingar, bd 13, 1874.) Ännu större är den årliga regnmängden på norska kusten. I Bergen uppgår densamma till 1,835 mm. och på Floröe, hvarest den är som störst, till icke mindre än 2,000 mm. Största regnmängd i Europa har Coimbra i Portugal vid foten af det brant uppstigande Sierra d'Estrella, med en årlig regnhöjd af 3,010 mm. R. R.