Is, ifys., geol., är den vanliga benämningen för vattnets fasta aggregationsform, vatten i fast eller fruset tillstånd. Isen utgöres således också af de båda enkla ämnena syre och väte, af hvilka vatten är sammansatt. När vatten afkyles till en viss temperatur, nämligen 0° Cels., öfvergår det till is, eller fryser, och den värmegrad, vid hvilken detta sker, kallas fryspunkten. Vid denna öfvergång till fast form ökas volymen, så att den bildade isen intager större rum än vattnet före frysandet. Is är således lättare än en lika volym vatten. Dess eg. vigt är 0,89-0,95. Den kraft, som vid denna isens utvidgning utvecklas, är särdeles betydlig. Ett starkt jernrör fyldt med vatten och noga tillslutet, spränges i stycken, då vattnet deruti öfvergår till is. Icke ens de hårdaste stenarter förmå motstå denna kraft, utan söndersprängas af i sprickor och håligheter frysande vatten. -- I likhet med mineralier och kemiska föreningar eller salter antager isen vid sin bildning under vissa förhållanden en bestämd form, kristallform. Hvem känner t. ex. icke de vackra sexstråliga snöstjernor (snöflingor), som i lugn
Snöflingor af olika byggnad.
atmosfer bildas derigenom att den i luften befintliga fuktigheten (vattengas), öfvergår till fast form, is? De äro sammanfogade af små, genomskinliga, nålformade iskristaller. Deras byggnad vexlar i oändlighet, men den sexuddiga eller sexsidiga formen återfinnes hos dem alla. De "isblommor", som vintertiden stundom bildas på fönsterrutor, äro också en följd af isens kristalliska utveckling. Den på ytan af sjöar bildade isen, huru klar och ensartad den än må förefalla, är hufvudsakligen sammansatt af sexsidiga små iskristaller. Detta har man funnit (Tyndall) vid att låta smältning försiggå uti ett stycke is, antingen genom solstrålarnas verkan eller på annat sätt. Dervid smälta
enstaka iskristaller fortare än den öfriga ismassan samt förvandlas till vatten, som intager de forna kristallernas plats, och i en viss dager kunna då dessa små vattenstjernor iakttagas. Den i hvarje stjernås midt starkare lysande
Vattenblommor uti insjöis.
punkten är ett litet tomrum, som uppstått till följd af isens egenskap att vid smältningen åter förminskas till sin volym; "vattenblommorna" eller vattenstjernorna kunna derför icke uppfylla hela det rum, som den smälta isstjernan intog. I långsamt frysande vatten kan man stundom få se, huru sådana små sexsidiga isstjernor bilda sig och i början fritt simma på ytan. -- Då is utsattes för tryck, smälter den. Tillfrysning inträder dock å nyo så snart trycket upphör. Denna dess egenskap är orsak till att tvänne isstycken, som tryckas emot hvarandra, sammanfrysa till ett, att is kan genom pressning i formar bringas att antaga hvilken yttre skapnad som hälst samt (till en del) att alpernas glacierer under sin framåtgående rörelse noga lämpa sig efter dalarnas ojämnheter och böjningar. Isen är för öfrigt, som bekant, en i viss grad spröd kropp. -- Då snö eller is smältes uti ett kärl, bibehåller den dervid bildade vätskan, eller blandningen af is och vatten, oföränderligt samma temperatur af 0° C., så länge ännu någon, om än så ringa, del af isen eller snön är osmält. -- Enligt uppgift af polar-resande har isen den egenskapen att från ytan afdunsta, eller öfvergå i gasformigt tillstånd, utan att först smälta och vid en temperatur, som icke är högre än 0° C. Äfven har i de arktiska hafven iakttagits (Nordenskiöld, Vegafärden), att is kan på vattenytan bilda sig vid en temperatur (hos såväl vattnet som luften) något öfverstigande 0° Cels., hvilken tilldragelse dock förklaras såsom ett slags rimfrostfenomen, beroende på värmeutstrålning.
I afseende på isens ursprung eller uppkomstsätt kan man skilja mellan snö-is och vatten-is. Snö-isen benämnes, alltefter sin olika petrografiska beskaffenhet, snö, firn och glacier-is. Snön är den af isnålar, flingor och flockar eller fint, sandliknande pulver bestående, lösa massa, som förekommer å alpernas och högfjällens högsta toppar och som bildar vidsträckta, mäktiga aflagringar inom polartrakterna och vintertiden äfven utbreder sig inom tempererade land. Firnen består af små iskorn, dels löst, dels fast hopfogade vid hvarandra, och förekommer på lägre nivå än högsnön, af hvilken den genom partiel smältning och återfrysning bildats. Glacier-isen har uppstått genom firn-iskornens ytterligare smältning, återstelnande och förening till en synbart nästan tät, kristalliniskt kornig, hård ismassa. Den förekommer i form af glacierer, utgörande firnfältens fortsättning nedåt, dels i de tempererade och varma zonernas alp- och fjälltrakter, dels inom polartrakterna, der den (Spetsbergen, Grönland m. fl. st.) flerestädes nedgår ända till hafsytan. Glacier-isen är tyngre än firn-isen och visar ofta en stor benägenhet att utan märkbar anledning sönderfalla i smärre stycken. Den är delvis uppfylld af en mängd blåsor, innehållande sammanpressad luft, hvilken, då isen smälter, sönderspränger sitt förtunnade hölje med ett knistrande ljud. Dessutom är den vanligen genomkorsad af ytterst fina, nätformigt löpande hårsprickor, hvilka liksom dela densamma i större, oregelbundna korn. I större massor sedd visar glacier-isen en vacker blå färgning; mindre stycken synas deremot färglösa. -- Vattenisen, en kristallinisk eller synbart amorf och glasartad, hård och fast massa, bildar sig på ytan af de kalla och tempererade zonernas sötvattensamlingar, insjöar, floder och haf. Sötvatten-isen är klar och genomskinlig, färglös eller svagt grönaktig; hafsisen är endast genomlysande samt hvitaktig eller oklar. Polarhafvens is kan uppnå en ganska betydlig tjocklek, enligt uppgift ända till 10 m. eller mera. Dess utsträckning är oerhörd. Till följd af temperaturvexlingar, stormar och vågsvall brytes den flerestädes sönder i stycken, hvilka skjutas samman samt pressas upp på och emot hvarandra (pack-is och torosser l. is-kast), så att derigenom kolossala, oformliga massor, ja ett verkligt kaos af is bildas. Somliga stycken drifvas omkring af vindar och hafsströmmar. i form af "simmande" isfält (drif-is) dels med, dels utan sällskap af verkliga s. k. isberg (se d. o.). Hafsisen gifver, då den smältes, ett nästan saltfritt vatten. Salthalten i hafsvattnet ingår nämligen icke i den af detta bildade isen, utom en obetydlig, mekaniskt innesluten del. För att hafsvatten, eller vatten med samma salthalt som detta, skall öfvergå till is, eller frysa, fordras en ända till två grader lägre temperatur än den för sött vatten. -- I geologiskt afseende spelar isen en vigtig rol, hufvudsakligen i form af glacierer och inlandsis (se d. o.). På grund af den stora del i jordskorpans sammansättning, som ifrågavarande ämne tager, kan detsamma t. o. m. räknas bland de s. k. bergarterna i vidsträckt bemärkelse.
Förbrukningen af is i den allmänna hushållningen och för industriella ändamål har på senare tider högst betydligt ökats. För land, som hafva fördelen af ständigt öppna hamnar och riklig istillgång (t. ex. Norge och Nord-Amerikas förenta stater), utgör is derför numera en värdefull exportartikel. Flerestädes måste behofven fyllas genom framställande af is på artificiel väg. -- Inom läkekonsten har isen en vigtig användning både som invärtes och som utvärtes medel, särdeles mot febrar och inflammationer. Den nyttjas vid beredning af kylande feberdrycker och gifves dessutom invärtes i form af små, hasselnötstora bitar ("ispiller") att sväljas hela dels mot lungblödning,
och magsäckblödning, dels mot kräkningar. Utvärtes begagnas isen såsom ett af de kraftigaste antiflogistiska medel (se d. o.), vanligen innesluten i en blåsa ("isblåsa") af oxblåsa, pergamentpapper,
bäst dock af tunnt, smidigt kautsjukstyg, mot lokala inflammationer af alla möjliga slag och på alla delar af menniskokroppen, äfven i inre organ, som ligga så ytligt, att afkylningen kan genomtränga hudbetäckningarna. Is och isvatten äro äfven kraftiga medel att stämma" allahanda blödningar, vare sig yttre eller inre, der man kan komma åt att draga fördel af isens blodet koagulerande och blodkärlen sammandragande verkningar. E. E. F. B.