Snussi

*Snussi, riktigare Senusi, muhammedansk orden eller sekt, stiftades 1837 i Mekka af en algerisk skriftlärd Sidi Muhammed ben Ali es-Senusi (f. i närheten af Mostaganem 1791 l. omkr. 1813, d. 1859), men då hans försök att vinna araberna för sina reformer slogo fel, förlade han sin verksamhet till Barka och grundade vid El Beida, 20 km. ö. om Bengasi, sin första sauja, på en gång kloster, moské, akademi, sjukhus och fästning. Massor af flyktingar och politiska missnöjda strömmade till från Nord-Afrikas muhammedanska stater, det ena klostret uppstod efter det andra, och inom få år var hela trakten öfversållad af nybyggnader tillhöriga senusiterna, hvilka kunde betrakta sig som landets egentliga herrar. För större trygghets skull flyttades högkvarteret 1855 till oasen Faradgah, n. v. om Siva, der, i Djarabub, stiftarens son, Sidi Muhammed el-Mahdi (f. 1842), har sin hufvudstad med kloster, kaserner, arsenaler, magasin och verkstäder, och der han utöfvar en makt, som gör sig känbar från Eufrat och Tigris till Marokko och långt in i Sudan. De underordnade medlemmarna af orden, kuan, hvilka alla äro inregistrerade, äro skyldiga sina närmaste öfverordnade, mokaddem och ukil i hvarje provins blind lydnad, och dessa äro endast viljelösa slafvar inför stormästaren eller kalifen, såsom han låter kalla sig. Denne står i förbindelse med alla klosters föreståndare, har agenter i Mekka, Konstantinopel, Paris och sannolikt i andra hufvudstäder i europ. land, som stå i beröring med den muhammedanska befolkningen, och ingenting af vigt försiggår i Europa eller offentliggöras i tidningar, hvarom han är okunnig. Orden har skenbart intet politiskt mål: dess syfte är att sammanföra hela den muhammedanska verlden till ett teokratiskt samfund oberoende af all verldslig myndighet, den fördömer våldsamheter och hvarje politisk agitation och råder sina förföljda bröder icke till uppror, utan till frivillig landsflykt, men dess fasta organisation gör den till en fruktansvärd motståndare. Kalifens välrustade arsenaler i Djarabub ingifva respekt, och senusiternas inflytande har gett sig till känna i flere upproriska rörelser, i en tilltagande fanatism hos den muhammedanska befolkningen gent emot de kristna och framförallt i den olyckliga utgången på europeiska expeditioner till Sahara. Jfr H. H. v. Schwerin: »Muhammedanismen i Afrika» (1892).