Solon

Solon, det forna Athens store lagstiftare, föddes omkr. år 640 f. Kr. och härstammade från nelidernas gamla konungahus. Sina landsmäns tacksamhet och förtroende hade han tillfälle vinna genom återeröfringen af Salamis, genom sin medverkan till Athens kraftiga uppträdande i det heliga kriget mot Krisa (se Heliga krig) och genom utplånandet af den Kylonska blodskulden (se Kylon). Såsom arkont för året 594 f. Kr. fick han det svåra uppdraget att i egenskap af lagstiftare med vidsträckt fullmakt nyordna hela statsskicket. Det attiska samhället var sedan längre tid tillbaka sönderslitet af svåra strider mellan det aristokratiska partiet eller evpatriderna, hvilka tillika voro i besittning af nästan all jordegendom, och det lägre folket, som saknade politiska rättigheter och dessutom hölls i ekonomiskt beroende af evpatriderna, på grund af de stränga skuldfordringslagarna, enligt hvilka en gäldenär, som ej kunde tillfredsställa sin fordringsegare, var såsom slaf hemfallen åt dennes godtycke. För dessa djupt rotade missförhållanden, hvilka Drakons lagstiftning synes mera tjenat att fastställa än att afhjelpa, var S. kallad att råda bot. Hans första åtgärd var att undanrödja det värsta ekonomiska eländet, genom att reducera myntfoten och upphäfva den lag, som gaf fordringsegaren rätt öfver gäldenärens person. Till grund för sin nya statsförfattning lade S. med frångående af den förut gällande bördsprincipen en på förmögenhetstaxering (timema) hvilande (timokratisk) klassindelning. Den första klassen utgjordes af pentakosiomedimnerna, eller de förmögnaste medborgarna, hvilkas af jordegendom inflytande årsinkomst motsvarade ett värde af minst 500 medimner säd. Den andra klassen, hos hvilken förutsattes en inkomst af minst 300 medimner, kallades riddare (hippeis), emedan de ansågos tillräckligt förmögna att på egen bekostnad göra krigstjenst till häst. Den tredje klassen, med en inkomst af 150 medimner (enligt annan uppgift 200), kallades zeugiter (zevgitai, af zevgos, spann), emedan de för skötandet af sitt jordbruk behöfde ett spann dragare. I den fjerde klassen sammanfattades under benämningen »daglönare» (thetes), alla de, hvilkas årliga inkomst ej uppgick till sistnämnda belopp. I förhållande till taxeringsbeloppen voro äfven medborgarnas såväl skyldigheter som rättigheter bestämda. Sålunda kunde statens högsta öfverhetspersoner, de nio arkonterna, väljas endast ur pentakosiomedimnernas klass, men till alla andra ämbeten voro män ur de tre högsta klasserna utan åtskilnad valbara. Å andra sidan voro medborgarna inom dessa klasser förbundna till personlig krigstjenst på egen bekostnad äfvensom att i förhållande till sin förmögenhet vidkännas öfriga pålagor. Den fjerde klassen deremot var utesluten från alla statsämbeten, men äfven fri från såväl skatter som krigstjenst eller åtminstone från den betungande hoplittjensten i full rustning. I folkförsamlingen och såsom bisittare vid domstolarna kunde alla medborgare utan afseende på förmögenhet deltaga i statens angelägenheter. Denna författningsreform, huru genomgripande den än var, medförde icke någon våldsam omstörtning af samhällsskicket. De högsta statsämbetena torde tills vidare hafva stannat hos de evpatridiska slägterna, då de öfrige medborgarna väl sällan innehade den föreskrifna förmögenhetsgraden. I allmänhet är det ett genomgående drag i S:s lagstiftning att med minsta möjliga rubbning i det bestående öppna utvägar för en af nya tidsförhållanden påkallad utveckling. Den egentliga regeringsmakten öfverlemnade S. åt det af honom nybildade rådet (bule), efter ledamöternas antal vanligen kalladt »de fyra hundrades råd». Vid sidan af detta, eller i vissa fall måhända öfver detsamma, stod den af honom ombildade areopagen (se d. o.). Af stor betydelse var äfven inrättningen af folkdomstolarna, eller heliaia (se d. o. och Heliaster), hvilken åtminstone i sina grunddrag torde vara att tillskrifva S., ehuru den store lagstiftaren väl svårligen beräknat den ultrademokratiska utveckling, hvartill denna institution skulle blifva det förnämsta häftyget. Den stora grundtanken i S:s af den ädlaste humanitet genomträngda lagstiftning var att med hvarandra försona samhällets stridiga krafter och sammansmälta dem till en sund och lifskraftig organism. Sjelf yttrade han om sina lagars värde, att de voro väl icke de bästa, som kunde skrifvas, men dock de bästa, som hade någon utsigt att vinna bifall hos hans landsmän. För öfrigt var han långt ifrån att vilja för all framtid binda staten vid dessa lagar och säges till och med hafva meddelat föreskrifter angående deras författningsenliga ombildning. För att skydda dem mot otidiga ändringsförsök, innan deras värde hunnit pröfvas, skall han dock hafva låtit rådet och arkonterna svärja att bibehålla dem oförändrade i 10 år (enligt en annan uppgift i 100 år). Solons lagar upptecknades dels på fyrkantiga, vridbara träpelare (axones), dels på stenpelare (kyrbeis). Dessa urkunder äro längesedan försvunna, och vår kännedom om deras innehåll är hemtad från senare författare, i synnerhet de attiske talarna. Dessa källor måste dock begagnas med försigtighet, emedan vördnaden för den store lagstiftaren gjorde, att man gerna ville betrakta Athens hela lagstiftning såsom solonsk, utan afseende på att många lagar bevisligen tillkommit långt efter S:s tid. Om hans senare lefnadsöden, hans vidsträckta resor, under hvilka han besökt äfven konung Kroisos i Lydien (se Kresus), hans beslutsamma, men fruktlösa uppträdande mot Peisistratos (se d. o.), hvilken under Solons frånvaro banat sig väg till envåldsmakten, finnas sinsemellan afvikande och delvis sagolikt utsmyckade berättelser. Hans död säges hafva inträffat omkr. 559 f. Kr. S. stod i hvarje afseende på höjden af sin tids bildning och räknades bland Greklands »sju vise». Äfven såsom skald intog han en betydande plats. Berömd var i synnerhet hans patriotiska elegi Salamis. Vi ega ännu under hans namn ett tämligen stort antal fragment på elegiskt, jambiskt och trokaiskt versmått (utgifna af Bergk i »Poetae lyrici graeci» II, 4:de uppl. 1882). S:s lefnadslopp är tecknadt af Plutarchos, hvilken om honom bland annat fäller det omdömet att han mer än någon annan var fri från de fel och svagheter, som vidlådde hans samtida. A. M. A.