Spinning, spinnmaskiner. Vid allt slags spinning kan man urskilja tre olika operationer, nämligen utdragning af spinnmaterialet, snoende af detsamma samt upplindning af den bildade tråden. Det äldsta spinnverktyget är sländan, som anses hafva sitt ursprung i Asien, på Himalajas höjder, och som ännu i våra dagar användes i Ostindien, Afrika och Syd-Amerika. Sländan utgöres af en spindel af trä, som afsmalnar åt båda ändarna, och på hvars spets spinnmaterialet är uppsatt. Spindeln hålles i högra handen och kringsnos hastigt, under det den venstra utdrager fibrerna. Den sålunda bildade, omkring 1 1/2 m. långa tråden upplindas derefter på spindelns mellersta, tjockare del. Den hos oss uti hemmen vanligen använda spinnrocken med sin vingspindel eller vingdon uppfanns af en tysk bildhuggare Johann Jürgens omkr. 1530. Den utgör en väsentlig förbättring af sländan, i det att tråden snos och upplindas kontinuerligt. Den mekaniska spinningens uppkomst daterar sig från sista tredjedelen af förra århundradet, och dess egentlige grundläggare voro James Hargreaves och Richard Arkwright. Den förre uppfann på 1760-talet den efter hans dotter uppkallade Jenny-maskinen (»Spinning Jenny»). Emellan rullarna, som innehöllo den kardade bomullen, och spindlarna, som medelst snören och trissor kunde gemensamt sättas i rörelse af en vals, anbragtes en klämma eller press, som tidtals fasthöll banden, medan spindlarna aflägsnade sig, hvarpå den bildade tråden upplindades vid spindlarnas tillbakagående. Arbetare och pöbel förstörde maskinerna och tvungo den snillrike uppfinnaren att fly. Han dog i armod på arbetshuset i Nottingham. Lyckligare i ekonomiskt hänseende blef Arkwright (se d. o.), som 1769 uttog det första patentet på en bomullsspinnmaskin. Denna drefs med vattenkraft, hvarför den också benämndes vattenspinnmaskinen. Understödd af Strutt och Need, grundläggarna af det berömda spinneriet i Derby, byggde han 1771 sitt stora spinneri i Cromford. Samuel Crompton uppfann derpå, 1775, den s. k. mulstolen (se nedan). Åren 1784--98 anlades de tre första mekaniska spinnerierna i Rhenlanden och straxt derpå flere dylika i Barmen, Köln, Elberfeld m. fl. st. Dock uppblomstrade bomullsspinnerierna företrädesvis i England, kraftigt understödda af maskinbyggeriet, som särskildt inom detta område fick ett vidlyftigt fält för sin verksamhet. I Sverige var Jonas Alströmer den, som bragte spinningen från en husslöjd till en industri. 1888 funnos i Sverige 25 bomullsspinnerier med maskiner af 5,200 hästkrafter och ett tillverkningsvärde af 11,780,721 kr. De förnämsta äro Rosenlunds i Göteborg samt Gryts och Holmens i Norrköping. Äfven må märkas Almedals spinneri för spinning af lin. Såsom husslöjd idkas denna senare ännu mycket i Sverige, i synnerhet i Ångermanland, Helsingland och Dalarna, men aftager alltmera till följd af bomullsindustriens kraftiga utveckling.
Med spinnmaskiner förstår man i allmänhet mekaniska anordningar, hvilka, vanligen drifna af vatten eller ånga, samtidigt spinna ett större antal trådar (30--500 eller ännu flere) utan någon synnerlig hjelp af arbetare. Vanligen försiggår spinningen i tvänne olika processer, utförda af skilda maskiner, nämligen förspinningen, som af spinnämnet bildar en grof och lös tråd med ringa snodd (slubbgarn, förgarn, förspinning), samt den egentliga spinningen, finspinningen, genom hvilken förspinningen utdrages till finare trådar och erhåller sin tillbörliga snodd. Oftast förekomma andra förberedande processer före förspinningen, hvarigenom spinnandet på maskiner blir ganska inveckladt och dyrbart; och blott genom fördelning af arbetstiden och kostnaderna på ett mycket stort antal samtidigt bildade trådar möjliggöres en täflan med handspinning med hänsyn till billighet; deremot är alltid det maskinspunna garnet jämnare och likformigare än det handspunna, hvars beskaffenhet vida mer beror på personlig skicklighet.
Maskinspinning kan försiggå efter tvänne olika principer, antingen så, att en viss, till trådfomn förberedd längd spinnmaterial fasthålles vid en punkt, fattas vid en annan mer eller mindre aflägsen punkt samt utdrages under snoning, hvarefter den sålunda färdigbildade tråden upplindas på en bobin; eller också kan det till trådform förut beredda spinnmaterialet så småningom sträckas samt spinnas i den mån sträckningen försiggår. I förra fallet sker spinningen genom en periodisk spinnmaskin, i senare genom en kontinuerlig. Till det förra slaget maskiner hör den s. k. Jenny-maskinen (se ofvan) samt cylindermaskinen; till det senare watermaskinen eller, som den oftare kallas, trostelstolen. Den åtminstone för kardull vanligast använda spinnmaskinen är dock den s. k. mulstolen, som hos sig förenar de båda nämnda operationssätten, hvaraf den också erhållit sitt namn (mulåsna, bastard). De numera vanligast förekommande spinnmaskinerna äro trostelstolen och mulstolen. Vid trostelstolen sker sträckningen med användning af 3 par sträckvalsar med tilltagande hastighet, hvilka frammata förspinningen till bobinspindlarna. Af dessa valsar är vanligen den sista toppvalsen skinnbeklädd; de öfriga utgöras af reftlade jern- eller trä valsar. Bobinbordet höjes och sänkes periodiskt under spinningen, på det tråden må likformigt pålindas. Tråden löper vid trostelspindeln några hvarf kring spindelvingen och genom dess ögla på bobinen, som den släpar med. Till följd af bobinens friktion mot en underliggande filtskifva får tråden erforderlig spänning för påvindning af den trådlängd, som sträckvalsarna framlemnat och spindeln snott. Snodden beror dervid af förhållandet mellan spindlarnas och sträckvalsarnas hastighet samt sträckningen af hastighetsförhållandet mellan sista och första valsparen. -- Vid mulstolen, som torde vara den mest invecklade arbetsmaskin, som förefinnes, sker spinningen derigenom, att spindeln, som saknar bobin, snor tråden, under det spindeln aflägsnar sig från sträckvalsarna, i det att garnet till följd af spindelns lutning för hvarje hvarf hoppar öfver dess spets; spindeln påvindas vid tillbakagåendet, då en trådledare nedtrycker garnet. Arbetet i mulstolen sker i 4 olika perioder. I den första perioden framlemna sträckvalsarna förspinningen, hvarunder samtliga spindlarna, som sitta på en på skenor löpande vagn, gå ut något hastigare, så att en ytterligare sträckning försiggår. Spindlarna sno tråden under vagnens hela utgående. I den andra perioden stå sträckvalsar och vagn stilla, under det spindlarna fortfarande sno (eftersnodd). I tredje perioden stå sträckvalsar och vagn stilla, under det att spindlarna göra några hvarf åt motsatt håll och en trådledare nedtrycker garnet från spindelspetsen till spolspetsen. Garnet är nämligen under snoningen lindadt några hvarf kring spindeln, hvarför denna måste gå tillbaka lika många hvarf för att trådledaren skall kunna, utan att afslita garnet, föra det från spindelns spets till spolens eller trådkonens spets i och för följande pålindning. Under fjerde perioden stå sträckvalsarna stilla, under det vagnen går tillbaka inåt. Spindlarna rotera härvid åt samma håll som i första perioden, för att pålinda sig det färdigspunna garnet; trådledaren för härunder garnet från spolspetsen till konens bas under vagnens halfva väg och tillbaka från spetsen till basen under den andra hälften. Sjelfva spolen kommer sålunda att bestå af en mängd på hvarandra trädda garntrattar (se fig.), samt kan sålunda direkt insättas och användas i väfstolens skottspole. Enär tydligtvis spolens diameter ökas, när påvindningen sker nedåt, och aftager, när den sker uppåt, måste vagnen gå med af- och tilltagande hastighet. För att påvindningen efter hvarje slag må ske högre upp, sänkas de skenor något, på hvilka spolvagnen rör sig. Mulstolen spinner billigast samt lemnar ett löst garn, som bäst lämpar sig till inslag. Sådan maskinen ofvan beskrifvits, användes den hufvudsakligen till bomullsspinning. Kardullsstolen har blott ett valspar i stället för sträckvalsar. Sträckningen sker då genom vagnens rörelse, i det att nämligen valsarna stanna, innan denna senare gått halfva banan. Härvid sker äfven en utjämning af tråden, enär finare
delar af densamma förr taga snodd än gröfrer och de förra derför kunna sträckas mindre än de senare.
Bland olika konstruktioaer af spindlar, använda vid spinnmaskiner, må nämnas, utom den omtalade trostel- och mulspindeln, äfven ringspindeln och klockspindeln. Vid den förra drages tråden utaf den på spindeln fästa bobinen genom en ögla, som släpas af tråden kring en höj- och sänkbar flensring, hvarunder den för påvindningen nödiga trådspänningen erhålles genom öglans friktion och luftens motstånd mot tråden. Olika anordningar finnas. Vid motsvarande kraftbehof har denna spindel större produktivitet än trostelspindeln. Vid klockspindeln släpar den sjelfständigt roterande bobinen tråden kring en vid den orörliga spindeln fäst klocka, hvari bobinen höjes och sänkes. Trådens påvindningsspänning erhålles genom luftens motstånd. Denna spindel har på, grund af flere olägenheter ej funnit stor användning. Spindlarna rotera med en hastighet af omkr. 5,000 hvarf i minuten. G. S-n.