Sprängämnen

Sprängämnen, sprängmedel, kem. teknol., ämnen eller blandningar, som kunna explodera, och som vid sin explosion söndersplittra de föremål, med hvilka de äro i beröring, uppkasta jord m. m. Sprängämnen hafva vidsträckt användning företrädesvis vid bergsbruk, väg- och vattenbyggnader samt till krigsbruk (i minor och till förstörande af jernvägar, broar m. m.). Till minor och i bergsbruket nyttjades förr uteslutande krut, men detta har numera utträngts af en mängd kraftigare ämnen. Gemensamt för de flesta bland dessa är, att i deras gaser ingå qväfve och koloxid såsom de för deras brisanta förmåga vigtigaste beståndsdelarna, samt att de explodera vid 17°--200° G. Tillverkningen af en stor del sker genom salpetersyras eller salpetersyras och svafvelsyras inverkan på råämnet. Det första af dessa s. k. häftiga sprängämnen var bomullskrutet l. nitrerad cellulosa (se Bomullskrut). Liknande sammansättning har tonit, äfven kalladt potentit l. Liverpool cottonpowder, Schultzes krut, äfven kalladt spånkrut l. woodgunpowder (jfr Krut, Nitroföreningar, Knallmannit). Den italienske kemikern Sobrero uppfann 1847 nitroglycerinen (se d. o.), och svensken A. Nobel gaf från 1862 detta ämne teknisk användning, hufvudsakligen genom sin uppfinning af dynamiten (se d. o.). S. k. extra dynamit användes sedan 1878 ovanligt mycket i Sverige till stensprängning. Den består af gelatinerad nitroglycerin samt innehåller 35,5, proc. ammoniaksalpeter samt 4,8 proc. nitrocellulosa, som uppvärmes i 55,6 proc. nitroglycerin. Dubbelt ammoniakkrut innehåller samma beståndsdelar, ehuru till olika mängd, och är på annat sätt till verkadt. Genom tillsättning af nitrobenzin uppstår benzinammoniakkrut. Äfven nitrolit, framstäldt af C. Lamm, är ett mycket kraftigt sprängämne med ungefär lika sammansättning som det förra. Nysebastin, en blandning af natronsalpeter och omsorgsfullt beredt träkol med nitroglycerin, är ett af G. Fahnehjelm förbättradt slag af sebastinkrut. En mängd andra, dynamiten lika ämnen finnas. Till sprängladdningar i granater hafva på sista åren lyckade försök inom Sverige gjorts med ett af C. Lamm i Stockholm uppfunnet ämne, bellit. Det utgöres af ett gult salt antingen i pulver eller stångform, af ungefär 4 delar ammoniaksalpeter och 1 del binitrobenzin. Belliten är kraftigare än dynamitblandningar och bomullskrut samt okänslig för temperaturförändringar, fukt och ovårdsam behandling. Belliten exploderar endast för en stark tändsats; tänd med låga förbrinner den, äfven vid hög temperatur utan explosion. Likhet med belliten hafva pikrinsyra, karbolsyra behandlad med salpetersyra, kalium- och ammoniumpikrat, pikrinsyra neutraliserad med respektive pottaska eller kaustik ammoniak, pikratkrut l. Designolles krut (se Krut) och romit. På sista åren har man sökt framställa sprängämnen, hvilkas beståndsdelar sammanblandas straxt före användningen och först då blifva farliga. Dit höra Sprengels explosiva kroppar, hvilka bestå bl. a. af antingen kaliumklorat och t. ex. fotogen, eller af det förra och kolsvafla samt benzin och svafvel. Sådana ämnen äro t. ex. panklastik, af undersalpetersyra och kolsvafla eller gasolja o. d., samt Gruzons sprängämne, af binitrobenzol och salpetersyra. Nyligen har Edison visat, att äfven vatten, sönderdeladt af en elektrisk ström, kan framkalla en sprängverkan jämförbar med nitroglycerinens. Se vidare Bomullskrut, Dynamit, Explosivt ämne, Knallqvicksilfver, Krut, Nitroglycerin, Romit och Sebastin. H. W. W.