Krut, en mekanisk blandning af salpeter, kol och svafvel, som vid beröring med en glödande kropp eller vid en viss grad af upphettning hastigt antändes och vid sin förbränning utvecklar en mängd gas (krutgas), hvilken eger förmåga att öfvervinna ett stort motstånd. Krutet är den drifvande kraften för projektilen i våra eldvapen, den sprängande kraften i minor och sprängladdningar. Såsom drifkraft har det helt och hållet omgestaltat krigföringen och intager som sådan ännu första rummet. Såsom sprängämne har det brutit väg för industrielt framåtskridande och civilisation, men har under innevarande århundrade blifvit öfverträffadt af ännu kraftigare sprängämnen, t. ex. dynamiten. Till jagt och krigsbruk användes krut numera i kornform; till fyrverkeripjeser brukar det dock ibland förekomma i pulverform (mjölkrut), dels ensamt, dels uppblandadt med andra beståndsdelar. -- De fordringar man ställer på krutet som drifmedel äro: att det skall meddela projektiler, som skjutas ur lika vapen samt under lika förhållanden, stor och lika hastighet, då de lemna mynningen (begynnelsehastighet); att det ej får öfveranstränga eller kemiskt inverka skadande på skjutvapnet; att det skall ega varaktighet, ej vid förbränningen lemna för stor fast återstod (krutsmuts, krutslagg eller residuuni) samt erbjuda nödig säkerhet mot tillfällig antändning. Såsom sprängmedel skall det deremot ega en stor sprängverkan samt varaktighet och säkerhet mot tillfällig antändning. Uppfyllandet af dessa fordringar beror på krutets sammansättning och tillverkning. -- Vid valet af beståndsdelar afser man i främsta rummet en fullständig och liflig förbränning, d. v. s. att en stor gaseflekt eller en stor mängd gas af hög temperatur utvecklas och att så litet krutslagg som möjligt uppstår. Krutet måste härvid hos sig sjelf ega alla vilkoren för förbränningen. Dervid är att fästa afseende såväl vid krutets qvalitativa som vid dess qvantitativa sammansättning. I förra fallet måste i krutet ingå en syrerik kropp, som till bränbara kroppar lätt afger sitt syre, såsom ett nitrat eller klorat. Bland nitraten är kaliumnitrat, salpeter, lämpligast, emedan det mindre än de öfriga ger krutet benägenhet att blifva fuktigt (hygroskopiskt) och ej häller utvecklar för stor qvantitet gas. Kloraten skulle, utan motsvarande vinst i projektilhastighet, för våldsamt anstränga vapnet samt dessutom orsaka kemisk åverkan och fara vid tillverkningen. Som bränbar kropp är kolet lämpligast, emedan det gör gasbildningen fullständigare och temperaturen högre. Innehölle krutet endast dessa båda beståndsdelar, skulle förbränningen blifva alltför häftig samt dervid uppstå qväfgas, kolsyra och, i återstod, kaliumkarbonat. En tredje beståndsdel är således nödvändig. Som sådan har valts svafvel, ej endast derför att detta lätt förenas med kalium samt derigenom frigör salpeterns qväfve och kolsyra i tillräcklig mängd, utan äfven derför att det meddelar krutet tillräcklig fasthet för dess handtering och förvaring samt varaktighet, emedan det minskar dess benägenhet för fukt. Selen skulle äfven kunna ersätta svafvel, men är alltför sällsynt och följaktligen dyrbart. -- Redan vid krutets första omnämnande i historien bestod det äfven af dessa tre beståndsdelar: salpeter, kol och svafvel. Beträffande åter dessas lämpliga egenskaper se Kruttillverkning. Med afseende på "dosagen", eller krutets qvantitativa sammansättning, skiljes mellan den teoretiska, i kemiskt afseende bästa, samt den använda nominella och den använda verkliga dosagen. Under förutsättning af fullkomligt rena beståndsdelar och fullständig förbränning, så att endast kolsyra, qväfgas och svafvelkalium uppstode, skulle den förstnämnda bestå af 74,8 proc. salpeter, 13,4 proc. kol och 11,8 proc. svafvel. Den använda nominella dosagen är dock något olika. På 100 vigtsdelar krut finnas t. ex. i
salpeter kol svafvel Österrike handgevärskrut 76,21 14,08 9,71 styckekrut 75 13 12 nyare krut 74 16 10 Tyskland 74 16 10 Frankrike, Ryssland, Sverige 75 15 10 Italien 75 12,5 12,5 Schweiz 77,5 13,5 9 Belgien 74 14 12
Den af beståndsdelarna, som mest skiljer sig från den teoretiska dosagens vigtprocent, är kolet; men som i detta mest främmande ämnen ingå, blir skilnaden i verkligheten nästan ingen. Enligt de ofvannämnda nominella dosagerna sammanblandas beståndsdelarna; men under krutets tillverkning bortgår en del, hvarför den använda verkliga dosagen ofta på 1 proc. skiljer sig från den nominella.
Den kemiska företeelsen vid krutets antändning och förbränning kallas krutets detonation och försiggår under tidsmoment, om hvilka hittills endast hypoteser hafva gällt. För att reda begreppet härom anses, att i 1:sta momentet den vid antändningen först bildade heta gasen sprider sig bland krutkornen och fullständigt omsluter dem. I 2:dra momentet tränger gasen in i krutkornens porer. I det 3:dje uppvärmas kornen, hvarigenom kemisk frändskap uppstår mellan beståndsdelarna och således antändningen är verkställd, och i 4:de momentet bildas slutligen de kemiska föreningarna utifrån och inåt vid hvarje korn, eller förbränningen försiggår. Krutets antändning, som fordrar en temperatur af ungefär 300° C., åstadkommes antingen genom beröring med en glödande kropp eller genom slag mellan hårda ämnen, exempelvis jern mot jern eller äfven mot mässing. Nyttjas en elektrisk ström till antändning, bör den ledas i krutet genom en fin ledningstråd, som af strömmen glödgas. -- Med krutets antändningshastighet förstås den väg, vanligtvis uttryckt i decimeter, som antändningen fortskridit inom laddningen på en sekund. Oaktadt denna hastighet är ovanligt stor, finnes numera intet skäl att såsom förr anse den ögonblicklig. Förbränningshastigheten, som på samma sätt uttryckes, är betydligt mindre än antändningshastigheten och antages i allmänhet vara ungefär 3 till 7 decimeter i sekunden. De kemiska föreningar, som uppstå under krutets förbränning, kallas förbränningsprodukter och blifva till följd af fukt samt ofullkomlig renhet och tillverkning ungefär 16 proc. mindre mot den teoretiska beräkningen, enligt hvilken de gasformiga produkterna skulle utgöra 59,2 proc. af krutets ursprungliga vigt. Den vid förbränningen utvecklade temperaturen uppgår till öfver 3,000° C. Krutets fysiska verkan i ett eldvapen yttrar sig i gasens sträfvan dels att spränga vapnets väggar, dels att slunga projektilen framåt samt tvinga eldvapnet tillbaka (gifva det "rekyl"). Det tryck krutgasen utvecklar i loppet är ganska olika, beroende på laddningens storlek m. m., men uppgår i pansarbrytande pjeser ända till 3,000 atmosferer. Krutkornens storlek och form vexla ganska betydligt. Till eldhandvapen nyttjas finkornigt (högst 2,12 mm. korn) gevärskrut, för fält- och positionspjeser styckekrut (högst 10 mm. korn) och för gröfre pjeser krut af ända till 54 mm. korn. I Sverige har det finkorniga handgevärskrutet 0,7 mm. kornstorlek (fig. 1), samma sorts styckekrut 1,5 mm. Af det
grofkorniga användes 5 mm. (kornstorlek 4,5--6 mm. Fig. 2) irreguliert till fält- och positionspjeser
samt kubiskt 15 mm. (kornstorlek 13--16 mm.) till fästningspjeser af medelkaliber och 23 mm. (kornstorlek 20--25 mm. Fig. 3) till pansarbrytande pjeser. Krutkornens form är dels oregelbunden, irregulier, dels kubisk eller parallelipipedisk, dels, i synnerhet för gröfre kanoner, regelbundet prismatiska kakor af
sexsidig form (fig. 4) med en eller flere cylindriska kanaler. Denna vexling i kornens storlek och form afser att ej fresta eldvapnet öfver dess förmåga, utan att utveckla ett jämnt verkande gastryck på projektilen, ända till dess den lemnar mynningen, då i ett eldvapen af riktig längd hela laddningen bör vara förbrunnen.
Bergskrutet, som vid minarbeten i jord ännu användes, men som vid andra sprängningsarbeten blifvit utträngdt af starkare spräng medel, tillverkas af mindre rena beståndsdelar. Det svenska bergskrutet består af 65 proc. salpeter, 15 proc. kol och 20 proc. svafvel. Bergskrutets olägenheter äro att det skadar arbetarna genom utveckling af koloxid, svafvelväte och grufgas, att det vid sprängning under vatten endast med svårighet skyddas för förstöring samt att sprängningsarbetet går långsamt. I dess ställe använder man derför bl. a. nitroglycerin, dynamit, komprimeradt bomullskrut, bomullskruts-dynamit samt sprängoch krigs-spräng-gelatin. -- Som krigskrutet har en mängd olägenheter, hvilka ej ens den omsorgsfullaste tillverkning förmår häfva, hafva andra ämnen blifvit föreslagna att användas i dess ställe. Bland de förnämsta af dessa må nämnas bomullskrut (se d. o.), nitrificeradt träkrut, pikratkrut och kolsyradt papperskrut. -- Nitrificeradt träkrut är uppfunnet af en preussisk artillerikapten Schultze och tillverkas af små träkorn, som behandlas med soda och klor, hvarefter de läggas i en blandning af 40 delar salpetersyra och 100 delar svafvelsyra, urtvättas i rent vatten och genomdränkas med en lösning af 4 proc. af deras vigt kalisalpeter och gult blodlutsalt. -- Pikratkrut, uppfunnet af den franske kemisten Designolle, är ingenting annat än vanligt krut, i hvilket svaflet blifvit ersatt med pikrinsyradt kali. Gevärskrutet innehåller 78 proc. salpeter, 12 proc. kol och 10 proc. pikrinsyradt kali, det gröfsta kanonkrutet deremot af samma ämnen, resp. 72, 9 och 19 proc. Det tillverkas ungefär på samma sätt som vanligt krut och liknar detta till det yttre. -- Klorsyradt papperskrut, äfven kalladt Mellands krut, består af papper, som doppas i en lösning af kol, kalisalpeter och klorsyradt kali, hvarefter det torkas och förvaras rulladt. Ingen af dessa krutsorter har dock ännu i krigsbruk besegrat det vanliga krutet.
Till fyrverkeripjeser nyttjades antagligen krut i Kina redan före vår tidräkning. Från år 969 e. Kr. omtalas förekomsten derstädes af ett slags raketpilar, hvilkas hylsor inneslöto en drifsats, sannolikt af krutets beståndsdelar, åtminstone dess vigtigaste (salpetern). När man hör talas om de kolossala stenblock, som i forna tider användes till tempelbyggnader och palats, bl. a. i Baalbek, ligger nära till hands att antaga, att krut redan då nyttjades som sprängmedel. Från Asien spred sig säkerligen kännedom om krutet till Europa genom araberna. Dock först mot slutet af 1200-talet omnämnes det af några författare, såsom Marcus Graecus, Albertus Magnus (d. 1280) och Roger Bacon (d. omkr. 1294). Den förste af dessa omtalar en raketsats af 67 proc. salpeter, 22 proc. kol och 11 proc. svafvel. Tanken på att använda krut som drifmedel i eldvapen, eller "konsten att göra artilleri", tillskrifves först, dock utan säkra bevis, den tyske franciskanmunken Berthold Schwarz (omkr. 1330). Något före eldvapnens uppträdande i Europa, eller i början af 14:de årh., kan derför kännedomen om krutets användning till krigsbruk derstädes anses säker. 1340 fanns en krutfabrik i Augsburg, 1344 en i Spandau och 1348 en i Liegnitz. När krutet först användes i Norden är lika ovisst. Likväl känner man, att 1360 tillverkades krut i Lybeck, och 1372 fanns en krutqvarn i Ribe. Stockholms stads äldsta i behåll varande räkenskaper (från 1431) visa, att der funnos kanoner och krut, och 1464 omtalas derstädes en krutmakare: mäster Berend. Inom Frankrike började man först (på 1500-talet) att rätta kornstorleken efter kalibern, och den vexlade mellan korn mindre än hampfrön och sådana af ärters storlek. Detta frångicks dock i 1686 års förordning, enligt hvilken krutkornen skulle hafva en hasselnöts storlek. De mest berömda krutbruken vid denna tid voro de i Danzig, Lissa, Ath och Bremen. Numera äro de förnämsta krutbruken i Sverige Åker och Torsebro, i Norge Skars, i Ryssland Ochta, i England Waltham Abbey (för jagtkrut firman Curtis et Harvey), i Tyskland Spandau, Hamm samt Krupps och Heidemanns, i Belgien Wetteren, uti Italien Fossano samt i Frankrike Le Bouchet.
Transport af krut från en plats till en annan bör ske med stor försigtighet. Krutkärlen böra, väl tätade, packas stadigt. Fordonen skola täckas och bevakas enligt särskilda föreskrifter samt, i Sverige, föra en röd flagg. På jernväg transporteras krut och explosiva ämnen på särskilda tåg, "kruttåg". Äfven för kruttransport på fartyg gälla åtskilliga föreskrifter, och fartyg, på hvilka krut transporteras, skola på fockmasten föra en röd flagg. H. W. W.