Kruttillverkning. Sedan krutets tre beståndsdelar, salpeter, kol och svafvel, levererats till krutbruken, undersökas de och renas (raffineras). -- Till krutkol böra väljas unga träd af lösa, finfibriga och hartsfria trädslag, hvilka fällas på våren, då de äro saftigast och sålunda de ingående salterna mest upplösta. Krutkol tillverkas mest af brakved (Rhamnus frangula), al (Alnus glutinosa) och hvitpil (Salix alba). Sedan de afhuggna träden befriats från bark, blad och qvistar samt fått lufttorka under ett par år, sker deras kolning. Denna verkställdes förr i mila, men försiggår numera i jerncylindrar. Alltefter som kolningen skett vid lägre (300° C.) eller högre (500° C.) temperatur, delas kolet i brunkol och svartkol, mellan hvilka dock finnas flere modifikationer. Det förra ger häftigare krut och användes numera vid kruttillverkningen. Krutkolets täthet vexlar mellan 1,3 och 1,4. Råsalpetern raffineras genom kokning, tillsättning af bindande ämnen, filtrering, trublering, d. v. s. kristallisering under flitig omröring, samt sköljning och torkning. Derefter sker en förnyad undersökning. Svaflet brukar äfven omdestilleras och undersökas. Derefter pulveriseras beståndsdelarna, oftast hvar för sig, och siktas. De böra dervid väl skyddas för främmande ämnen. Beståndsdelarna uppvägas sedan i de proportioner, af hvilka "dosagen" (se Krut) önskas sammansatt, samt blandas, siktas, samarbetas (inkorporeras), krossas till pulver, pressas till kakor, kornas, sorteras, torkas, damsiktas och poleras. Slutligen proberas krutet (se föreg. art.), och lika krutsorter hopblandas, för att en jämnare produkt må erhållas. Blandningen sker i roterande cylindrar, med knifvar i radiernas riktningar, siktningen i såll med 0,6 mm. maskor. Samarbetningen eller knådningen sker vid de krutbruk, der valsverk finnas, i valsqvarnar, der den fuktade satsen insläppes. Denna operation är den vigtigaste, men på samma gång den farligaste och erfordrar en mängd försigtighetsmått, för att explosioner må förhindras. Efter samarbetningen undersökas kakbitarna. Från valsqvarnen har krutsatsen erhållits i kakbitar och satsmjöl. Kakorna krossas derefter mellan vågräta, tandade metallvalsar, som rotera, hvarefter den krossade satsen pressas till kakor mellan koppar- eller ebonitplåtar, vanligtvis omslutna af ramar, uti hydraulisk press, så att krutstapeln nedpressas till halfva sin höjd. Krutkakorna kornas sedan på olika sätt, beroende på kornens storlek och form. Korningen till sexkantig, prismatisk form, sker på samma gång som pressningen. De återstående operationerna, eller satsens slutbehandling, sker äfven ganska olika. Torkningen företages vanligen i särskilda torkrum med god ventilering och jämn temperatur. Damsiktningen företages lättast i lutande roterande härfvel (cylinder, omgifven af väf), poleringen i roterande cylindrar af trä, försedda invändigt med träribbor, hvarigenom krutkornen tvingas att gnida mot hvarandra och mot inlagda kakbitar. Ofta blir det härigenom nödvändigt att på nytt sortera krutet, hvarefter det proberas och hopblandas.
I Sverige undergår krutsatsen följande operationer: pulverisering i träcylindrar med inlagda bronsoch trä-kulor, blandning i cylindrar af på trä spändt läder, likaledes med inlagda kulor, salpeter och kol för sig samt svafvel och kol för sig, hvarefter dessa binära satser sammanblandas. Satsen fuktas derefter genom att uppläggas i stapel hvarftals mellan fuktade linnedukar och metallplåtar, hvarefter den i hydraulisk press sammanpressas, hårdgöres, till kakor. Vid en del krutsatser inblandas före sammanpressningen styckekrut. Satsen kornas, torkas, sorteras, poleras och damsiktas derefter ungefär på samma sätt, som förut omnämnts. De sista båda operationerna ske vanligtvis samtidigt. Sedan krutet är färdigt och godkändt, inpackas det i träkärl, som förses med påskrift om vigt (42,5, 50 eller 60 kg.), tillverkningsort, år m. m., samt afsändes till ammunitionsförråden. H. W. W.