Stålpennor kommo, efter de förut nästan uteslutande begagnade gåspennorna, allmännare i bruk först på 1820-talet, sedan man redan i början af århundradet användt pennor af silfver och mässing, hvilka dock särdeles illa fyllde sitt ändamål. Den förste, som lyckades framställa stålpennor af fullt tillfredsställande beskaffenhet, var J. Perry i London (1830--32). För fabrikation af stålpennor utskäras först tunna stålplattor af pennans form. Sedan anbringas medelst en perforeringsmaskin det lilla hål, hvari klyfningen mellan pennans båda spetsar utmynnar. Derefter utglödgas stålplattorna för att blifva mjukare, och på bakre delen af desamma präglas fabrikantens eller försäljarens märke. Medelst en press gifves nu den förut plana plattan pennans böjda form, hvarefter den upphettas och oljehärdas, slipas och slutligen medelst en skrufpress klyfves i spetsen. Många sorters pennor blifva till sist indränkta i en lösning af schellack i alkohol, hvarigenom de erhålla en viss glans och skyddas mot rost. Några sorter öfverdragas med koppar, tenn, aluminium, guld eller silfver för att skyddas mot inverkan af det sura bläcket.
Nordisk familjebok · första upplagan
Stålpennor
Ämne: Tillverkning och industri · Bruk, industri, arbetsliv och städer
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 15 (1891), sp. 828 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗