Stamning, stammande (Lat. haesitatio linguae), ett fel i uttalet af ord och stafvelser, beroende på en spastisk koordinationsnevros, d. v. s. en nervös kramp i någon eller några af de trenne muskelgrupper, som äro i verksamhet vid talet, eller de muskler, som bestämma vokalljudet, konsonantljudet och exspirationsströmmen. För att man högt skall uttala t. ex. ordet »tala», måste först tungan föras mot gommen och åter hastigt aflägsnas af en exspirationsström för att frambringa den explosiva konsonanten t; straxt derpå spännas stämbanden att frambringa vokalen a. Detsamma upprepas vid stafvelsen la, allt under en jämnt fortgående exspirationsström, då exspirationsmusklerna äro i verksamhet. Då ett väl afvägdt samarbete mellan trenne olika muskelgrupper således är nödvändigt för frambringandet af den lilla stafvelsen ta eller la, kan man göra sig en föreställning om hur mångfaldig och väl afpassad muskelverksamhet det behöfves för åstadkommande af ett längre tal. En för långsam eller för häftig, en felande eller en krampaktig verksamhet hos någon af dessa muskelgrupper gör talet ojämnt och stammande. Felet ligger icke i någon lamhet eller sjukdom hos de särskilda musklerna, icke i någon oförmåga att uttala hvarje bokstaf och stafvelse för sig, utan i bristande »koordinationsförmåga», eller förmåga att ordna de särskilda muskelgruppernas verksamhet till ett tillfredsställande helt. Felet ligger således centralt i koordinationsapparaten i hjernan samt uppstår och ökas vanligen genom sinnesrörelse, såsom förlägenhet, rädsla eller vrede. Den stammande kan derför stundom tala långa meningar utan att stamma, och vanligen kan han sjunga eller deklamera, d. v. s. tala i jämn, enformig takt, utan att stamma alls. Stamningen består vanligen i en krampaktig tillslutning af strupen (rima glottidis) vid vokalbildningen eller af munöppningen vid konsonantbildningen, oftast det senare, i synnerhet vid explosiv konsonant före en vokal. Genom denna afbrytes talet, och under tiden är den stammande antingen alldeles tyst, eller upprepar han den föregående stafvelsen flere gånger, tills han stöter fram den nya, eller upprepar han krampaktigt begynnelsen till den nya stafvelsen. De närmaste vilkoren för ett jämnt flytande tal äro: 1) tillräckligt luftförråd och behörig spänning af den exspiratoriska luftpelaren i luftröret och i ansatsröret ända till artikulationsstället; 2) underordnandet af konsonantmusklernas verksamhet under vokalmusklernas och 3) iakttagandet af en viss rytm. Den stammande felar än mot det ena, än mot det andra af dessa vilkor. Många stammare hafva en felaktig utveckling af bröstkorgen och andningsmuskulaturen; åtminstone felas dem nödigt herravälde öfver andningen. De inandas för litet luft, eller hushålla ej dermed, så att luft fattas midt i ordet, som afklippes för en ny andhemtning. Andra underordna ej tillräckligt den konsonantiska muskelverksamheten under den vokala; de hålla för länge på de kontinuerande konsonanterna (m, n). Den mest karakteristiska stamningen uppstår vid bemödandet att vokalisera ett explosivljud (t. ex. pa). I stället för att låta vokalen följa straxt efter munnens slutning (för frambringande af p-ljudet) hålles munnen krampaktigt sluten (toniskt) eller upprepas explosivljuden med klonisk kramp (p, p, p, p, p), innan vokalen bildas. Krampen sprider sig ofta till glottis, ansigts- och halsmuskler; gestikulatoriska rörelser inträda, buken sammanpressas, hufvudet kastas bakåt, struphufvudet föres våldsamt uppåt, stark ängslan och irritation infinna sig, hjertat klappar, ansigtet blir blårödt (nära qväfning) och den stammande blir i de svåraste paroxysmerna nästan lik en rasande. Deremellan och den lindrigaste stamningen ligga många mellangrader. De fleste stammare kunna sjunga och hviska utan stamning, men icke alla. Om man så särskildt uppmanar en stammare att stamma, händer det, att han låter bli. Somliga stamma endast inför främmande personer, icke i hemmet, i synnerhet icke i ensamheten eller i mörkret. Den stammande kan äfven fela i rytmen på flere sätt, i synnerhet genom att hålla för länge på vokaler eller konsonanter. Colombat skiljer mellan två olika arter af stamning, den gutturo-tetaniska, glottiskramp vid vokalbildningen med öppen mun (»bégayement ouvert»), och den labiokoreiska, då de stammande hoppressa läpparna eller tungan mot tänderna och fastna på konsonanterna (»bégayement fermé»).
Stamning ökas i allmänhet genom alla deprimerande inflytelser och minskas genom omständigheter, som verka upplifvande. Äfven spirituosa i måttlig qvantitet hejda stamningen, men öka den vid omåttligt bruk. I Frankrike räknas en stammare på tusen, i Tyskland en på mindre än tusen, i Kina lär stamning icke alls förekomma. Hos vissa familjer beror stamning på anlag, dåligt exempel och dålig uppfostran. Mannen stammar vida oftare än qvinnan. Enligt Colombat komma på 20 stammande 2 qvinnor mot 18 män. Qvinnans tunga är ju i allmänhet mera lättflytande. Snart öfvergående stamning träffas vid tandspricknings- och pubertetsperioder, efter ansträngdt själsarbete med nattvak, efter stark tobaksrökning, alkoholmissbruk, efter epileptiska och hysteriska anfall, efter onani och åtskilliga akuta sjukdomar, särdeles hjernsjukdomar. Det ihållande stammandet beror oftast på ett medfödt fel hos den syllabära koordinationsapparaten i hjernan. Det börjar då i barndomen och tilltager ända till manbarheten, hvarefter det vanligen småningom aftager.
Behandlingen af stamning bör i första rummet gå ut på att i tid hos barnet motverka anlaget genom noggrant öfvervakande af talet samt stärkande af hela kroppen och karakteren. Mot den utvecklade stamningen äro en mängd olika kurer försökta. Man kan i allmänhet dela dem i gymnastiska och didaktiska. De förra afse stärkandet af hela individen och särskildt hans andningsapparat genom passande diet, vattenkur, svensk gymnastik och elektrisk behandling. Den didaktiska behandlingen, införd af Colombat, Serre d'Alais, Carmac, Klencke m. fl., går ut på att genom pedagogiska medel reglera andhemtningen, fonationen och artikulationen. Detta sker bäst i särskilda institut med öfvade lärare. Derjämte har man försökt åtskilliga mekaniska metoder. Redan den store grekiske vältalaren Demosthenes lade kiselstenar under tungan. 1829 såldes af en viss Schirmann i Paris ett hemligt medel mot stamning för 20,000 francs. Det bestod blott af en liten rund träbit. Itard konstruerade en tunggaffel och Colombat en tungnedtryckare m. m. Alla dessa mekaniska medel verka endast för tillfället och hafva det felet att de ej inverka på viljan, som är det väsentligaste. Slutligen försökte kirurgen Dieffenbach att operera bort stamning, såsom man gör med skelning eller klumpfot, genom diverse snitt i eller utskärningar ur tungan, och nu uppfunnos alla möjliga operationer för detta ändamål, men utan annat resultat, än att stamningen återkom, när såren voro läkta. Den bästa och snabbaste framgång har man på sista tiden vunnit genom hypnotisk suggestion, och skäl finnas för det antagande att detta medel är ett af de verksammaste. F. B.