Statius

Statius, Publius Papinius, romersk skald från tiden omkr. 45--96, var bördig från Neapel, der han tidigt uppträdde som segervinnare i vittra täflingar. S. vistades länge i Rom och var en gunstling hos kejsar Domitianus, men drog sig slutligen tillbaka till sitt landtgods vid Neapel. Mest beundradt af samtiden var hans epos Thebaïs, en dikt i 12 sånger, behandlande de sju furstarnas tåg mot Thebe. Såväl detta epos som hans ofullbordade dikt Achilleïs utmärka sig visserligen för en skicklig behandling af formen, men lida af dunkelhet och svulst. Större intresse ega för oss hans Silvae, tillfällighetsdikter, bland hvilka man vid sidan af ett till Domitianus riktadt äckligt smicker finner förträffliga bilder ur tidens lif. Bland upplagor af S:s samlade dikter må nämnas dem, som utgifvits af Queck (2 bd, 1854) samt Bährens och Kohlmann (2 bd, 1880--84).