Lucilius

Lucilius, Cajus, romersk skald, samtidig med Scipio Africanus d. y. och Laelius, hvilkas vänkrets han tillhörde. Födelseåret uppgifves vanligen till 148 (möjligen dock 180) och dödsåret till 103 f. Kr. L. härstammade från en välmående riddarefamilj i Suessa Aurunca i Latium och förrättade krigstjenst i Scipios fältherrekohort vid Numantia (134). Hufvudsakligen sysselsatte han sig med studier och skaldeverksamhet. Begåfvad med skarp iakttagelseförmåga och qvickhet, förstod han att upptäcka tidens lyten och svagheter samt att öfver dem kasta löjets skimmer. Han framställde i dikter af blandadt innehåll (saturae) sina tankar öfver samtiden, hvilken han ställde i motsats till den äldre, under det han frimodigt och kraftigt gisslade dess urartande och öfverdrifter. Dock var han ingalunda en romare af forntidens skola, utan hade, liksom den scipionska kretsen öfver hufvud, öppen blick för de ändrade förhållandena i verldsstaden och verldsriket. L. kan anses såsom den egentlige skaparen af den romerska satiren, hvilken efter honom utbildades af Horatius. Han skref företrädesvis för den literära medelklassen, på hvilken hans folkliga skämtlynne godt kunde slå an. I språk och uttryckssätt är han något hård; versifikationen är knagglig. Många, men korta fragment finnas i behåll af hans 30 böcker, bland hvilka en del -- de till tiden föregående -- är författad på jambisk-trokeiskt, en annan del -- de yngre -- på hexametriskt versmått. Aterstoderna af hans dikter äro dock ingalunda tillräckliga att lemna en verklig inblick i arten af hans diktning, om hvilken man dock kan någorlunda göra sig föreställning genom studium af hans efterbildare Horatius, som meddelat flere för L. karakteristiska drag. R. Tdh.