Statsutgifter

Statsutgifter, de utgifter, som erfordras för statens ändamål. De ombesörjas i allmänhet af konungen genom Statskontoret, hvarifrån sedermera medel tillhandahållas för de särskilda förvaltande myndigheter, som icke sjelfva äro medelförvaltande och sålunda omedelbart under redovisning för Statskontoret kunna ombesörja de utgifter, som för dem sjelfva kräfvas. Regelbindande för statsmedlens användning är riksstaten jämte statsregleringsskrifvelserna, som blifvit öfverlemnade till konungen. Men denna stat med dertill hörande skrifvelser är icke såsom enligt finanslagteorien ett lagförslag, som konungen har att i dess helhet antaga, derest han icke vill anse hela statsregleringen förfallen, utan den är en hushållningsplan, som konungen har att ställa sig till efterrättelse på det sätt grundlagen föreskrifver (jfr Statsreglering). I denna riksstat kan konungen ej göra några ändringar, men han eger att med den rätt honom tillkommer såsom styrelsens ledare och förvaltningens öfverhufvud pröfva dess innehåll och dervid först frånskilja alla statsregleringen ej tillhörande bestämmelser, som deri kunnat inflyta, vidare att pröfva huruvida de fastställda anslagen skola under möjligen förändrade förhållanden, sedan de ifrågasattes och beviljades, af honom begagnas samt slutligen huruvida vilkoren för deras användning äro af beskaffenhet att lända till efterrättelse, kunnande jämväl konungen, om han finner något anslag indraget, vägradt eller nedsatt, som är oumbärligt för åtagna förpligtelsers fullgörande, anordna dertill erforderlig utgift. Riksstaten med dertill hörande skrifvelser blir derför såsom sådan ej gällande för vederbörande ämbetsverk, utan konungen, som har anordningen af statsutgifterna i sin makt, aflåter till Statskontoret s. k. regleringsbref, upptagande de af riksdagen uppförda anslag med af honom lemnade särskilda föreskrifter, då sådana erfordras, om hvad till verkställigheten hör. Den konungen sålunda tillkommande makten att vid verkställigheten modifiera hvad i riksstaten innehålles har sin gräns i de tillgångar, som stå till konungens disposition. Konungen kan genom anlitande af, såsom det heter, omhänderhafvande medel eller i särdeles trängande fall af det mindre kreditivet, så långt dessa tillgångar förslå, bestrida utgifter, som han anser nödvändiga. Men om dessa tillgångar äro otillräckliga, blir konungen af brist på medel urståndsatt att bestrida utgifter och nödgas sammankalla urtima riksdag. Till garanti för att de lagbestämda gränserna för statsmedlens användning iakttagas äro statsrådets ledamöter enligt R. F. § 65 underkastade ansvar, hvilket i ansvarighetslagen för statsrådet är bestämdt till minst ämbetets förlust. Anslagen disponeras af konungen antingen genom fastställda stater, som sedan tillämpas af vederbörande ämbetsverk, eller genom särskilda föreskrifter. Hans befallningar om medlens utbetalande meddelas Statskontoret, dock att beträffande anslagen till de ämbetsverk och myndigheter, hvilka ega sjelfva att fördela och redovisa sina anslag, Statskontoret erhåller underrättelse om anslaget i dess helhet, icke om de särskilda dispositionerna. Hvad angår de verk, som sjelfva hafva uppbörd, tillhörande statens inkomster, såsom tullverket, posten, telegrafen och jernvägsförvaltningen, har Statskontoret med deras penningförvaltning ej annat att göra än att mottaga dessa verks nettobehållning, sedan kostnaderna för förvaltningen blifvit afdragna. Bestämmelser om utbetalningen af medel från sådana verk meddelas omedelbart till dessa verk. (Se Statsanslag, Statsreglering och Statsverket.) Om Riksgäldskontorets utgifter se Riksgäldskontoret. H. L. R.