Stenkrossning, litoklastik l. litotriti, kirurgisk operation, som består deri att man vid närvaro af sten i urinblåsan inför ett instrument genom urinröret och söker fatta stenen samt söndersmula densamma. Denna operation har icke många anor. Först år 1812 uppfann Gruithuisen ett instrument för stenkrossning, och först 1818 verkställdes af Civiale den första operation af detta slag på en lefvande. Hans metod bestod i att med en trearmad rak tång, som infördes sluten i blåsan, och i hvars midt en borr var gömd, så länge borra hål i stenen att den till sist gick sönder och bitarna af patienterna sjelfva bragtes ut vid urineringen. Ett bättre instrument angaf dansken Jacobsen, men det bästa och nu ensamt brukliga, den s. k. »litotritören» l. »perkutören» härstammar från Hemteloup. Litotritören är ett dubbelt instrument, hvars ena gren löper i den andra; den största delen är rak, den yttersta böjd i ett knä och så inrättad, att, när den kommit in i blåsan, den kan öppnas och visar två näbbar, emellan hvilka man söker fånga stenen. Är denna väl fattad, slår man med en hammare på den inre grenen, hvarigenom näbbarna med kraft bringas ihop och stenen brister. Bättre och nu brukligt är att använda en skruf, för att bringa näbbarna tillsammans. Dermed fortsättes så länge, i en eller flere »séancer», tills bitarna blifvit så små, att de kunna komma fram af sig sjelfva. På sista tiden har det blifvit alltmera vanligt att med kloroformens tillhjelp göra séancerna så långa, att stenen genom en enda operation söndersmulas och utbefordras genom en särskild utsugningsapparat, bigelow. Denna operation har fått namn af litolapaxi.
Stenkrossningen är en mycket kinkig operation. Endast mycken öfning och en lätt hand förläna mästerskap deri. Genom densamma äro dock otaligt många menniskor hulpna från ett af de svåraste och farligaste lidanden, som kunna hemsöka en menniska. Den var under lång tid vida mindre farlig än den äldre operationen: stensnittet; dock inträffade och inträffa ännu dödsfall efter stenkrossning äfven för de allra skickligaste operatörer. Dessutom gifves det ej få fall, i hvilka stenkrossningen är outförbar, såsom vid mycket hårda eller mycket stora stenar. I andra fall, der blåsan eller njurarna äro mycket sjuka, är stenkrossningen afgjordt farligare än snittet, synnerligen då denna senare operation fått till sin hjelp den antiseptiska metoden, hvilken på detta område, som på alla andra, omgestaltat kirurgien. Också börjar stenkrossningen alltmer trängas undan, och den tid kommer antagligen, då den endast undantagsvis och i de allra lättaste fallen kommer till användning. Rsr.