Sida 250
Stenkista ...
utgjort grunden eller jordmånen, hvarpå den yppiga vegetation en gång vuxit, som sedermera, efter sammanpressning och mineralisation, omvandlats till stenkol. Såväl af detta förhållande som af bergkalkens ofta ofantligt stora mäktighet framgår otvetydigt, att de vidsträckta trakter af jorden, öfver hvilka stenkolssystemet är utbredt, vid tiden för dess bildande varit stadda i en gradvis skeende sjunkande rörelse.
Stenkolssystemets landdjur och landväxter voro betydligt mera utvecklade än föregående perioders. Sjelfva stenkolsflötserna och de bergarter, som åtfölja dem, innehålla lemningar af en rik flora, i synnerhet bestående af fräkenväxter, ormbunkar, de med lummerväxterna närbeslägtade fjällträden och sigillarierna samt vidare ett slags egendomliga barrträd; man möter lepidodendrer om 25 m. höjd och 1 m. tjocklek samt sigillarier om 20 m. höjd. -- De lägre hafsdjuren äro i allmänhet beslägtade med devonsystemets. Foraminiferer förekomma nu för första gången. Deremot utdogo under stenkolstiden de för äldre palaeozoiska system karakteristiska trilobiterna. Koraller, krinoidéer och mollusker förekommo i stor ymnighet; den mäktiga och öfver stora delar af mellersta Europa utbredda bergkalken utgöres till hufvudsaklig del af lemningar och fragment efter sådana organismer. Beträffande ryggradsdjuren äro pansarfiskarna endast svagt representerade inom stenkolssystemet, hvaremot högre typer, såsom amfibier af en nu utdöd afdelning, stegocefalernas l. labyrintodonternas, visa sig. Jfr Stenkol. E. E.
Stenkolsfält. Se Kolfält.
Stenkolstjära, kem., en svart, tjockflytande och illaluktande vätska, hvilken erhålles som biprodukt vid beredning af lysgas (se Gas, sp. 910) samt utgöres af en blandning af många kolväten, karbolsyra och andra fenoler samt smärre mängder ammoniakbaser, såsom anilin, pyridin, kinolin o. s. v. Stenkolstjära är f. n, ett högst vigtigt råämne för tillverkning af en mängd kemiska produkter, i synnerhet färgämnen. Genom destillation erhåller man deraf först en blandning af flyktiga kolväten (benzol, toluol, xylol m. fl.), hvilka destillera, innan temperaturen uppgått till 140°. Denna blandning renas genom skakning med vatten och svafvelsyra, som upplöser anilin och andra basiska ämnen. Efter tvättning omröres oljan med natronlut, som borttager fenoler, och efter förnyad tvättning destilleras den. Hvad som nu destillerar mellan 80° och 115° användes till anilinfärgberedning. Oljor, som destillera mellan 115° och 150°, innehålla xylol och användas dels som lösningsmedel för hartser, dels i tjärfärgindustrien. Den del af stenkolstjäran, som destillerar mellan 140° och 200°, är rik på karbolsyra, som deraf erhålles, om destillatet skakas med natronlut och den från olösta kolväten skilda lösningen neutraliseras med saltsyra. De olösta oljorna skiljas genom pressning från naftalin, destilleras och användas till lösning af kautsjuk. Den del af stenkolstjäran, som destillerar mellan 200° och 230°, innehåller hufvudsakligen naftalin, som renas genom behandling med svafvelsyra och natronlut samt derefter sublimeras. Retortåterstoden efter ej alltför långt drifven destillation är ett svart beck, hvilket användes som asfalt eller ock förarbetas på antracen. I senare fallet destilleras asfalten, och de mellan 290° och 320° öfverdestillerade ämnena förarbetas på antracen. Stenkol lemnar 3--5 proc. tjära, som gifver ungefär 0,8 proc. benzol, 0,50 proc. karbolsyra och kreosot, nära 4 proc. naftalin, 0,2 proc. antracen och 55 proc. asfalt. Produktionen af stenkolstjära i England ensamt uppskattas till minst 130 tusen ton. Närmare 300 tusen ton stenkolstjära förarbetas f. n. i Europa på färgämnen och andra kemiska produkter. P. T. C.
Sten-krabba, Lithodes, zool., ett slägte af de s. k. kortstjertade kräftdjuren (Brachyura), har en päronformig bål, utlöpande i en snabel, vid hvars sidor ögonskaften sitta i djupa gropar. L. arctica, 12--15 cm., finnes vid Nord-Europas kuster. L-e.
Stenkrossning, litoklastik l. litotriti, kirurgisk operation, som består deri att man vid närvaro af sten i urinblåsan inför ett instrument genom urinröret och söker fatta stenen samt söndersmula densamma. Denna operation har icke många anor. Först år 1812 uppfann Gruithuisen ett instrument för stenkrossning, och först 1818 verkställdes af Civiale den första operation af detta slag på en lefvande. Hans metod bestod i att med en trearmad rak tång, som infördes sluten i blåsan, och i hvars midt en borr var gömd, så länge borra hål i stenen att den till sist gick sönder och bitarna af patienterna sjelfva bragtes ut vid urineringen. Ett bättre instrument angaf dansken Jacobsen, men det bästa och nu ensamt brukliga, den s. k. »litotritören» l. »perkutören» härstammar från Hemteloup. Litotritören är ett dubbelt instrument, hvars ena gren löper i den andra; den största delen är rak, den yttersta böjd i ett knä och så inrättad, att, när den kommit in i blåsan, den kan öppnas och visar två näbbar, emellan hvilka man söker fånga stenen. Är denna väl fattad, slår man med en hammare på den inre grenen, hvarigenom näbbarna med kraft bringas ihop och stenen brister. Bättre och nu brukligt är att använda en skruf, för att bringa näbbarna tillsammans. Dermed fortsättes så länge, i en eller flere »séancer», tills bitarna blifvit så små, att de kunna komma fram af sig sjelfva. På sista tiden har det blifvit alltmera vanligt att med kloroformens tillhjelp göra séancerna så långa, att stenen genom en enda operation söndersmulas och utbefordras genom en särskild utsugningsapparat, bigelow. Denna operation har fått namn af litolapaxi.
Stenkrossningen är en mycket kinkig operation. Endast mycken öfning och en lätt hand förläna mästerskap deri. Genom densamma äro dock otaligt många menniskor hulpna från ett af de svåraste och farligaste lidanden, som kunna hemsöka en menniska. Den var under lång tid vida mindre farlig än den äldre operationen: stensnittet; dock inträffade och inträffa ännu dödsfall efter stenkrossning äfven för
Källa: Project Runeberg · ·
