Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Stil

Ämne: Främmande ord och allmänna begrepp · Språk, skrift och grammatik

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 15 (1891), sp. 546–550 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Stil, föråldradt styl (af Lat. stilus, Grek. stylos, griffel), skrifsätt, sättet att vid skrifning forma bokstafver; det språkliga uttrycket för tanken. De fordringar, man bör ställa på stil i sistnämnda bemärkelse, äro främst tydlighet och klarhet, iakttagande af de grammatikaliska lagarna för språket, korrekthet i valet af uttryck samt precision, så att hvarken mer eller mindre säges, än tankens framställning kräfver. Stil från denna synpunkt kan ock sägas vara lagen för ämnens framställning i skrift. Man talar i detta hänseende om didaktisk stil, historisk stil, brefstil m. m. Den omständigheten att tankens uttryck står i det närmaste sammanhang med karakteren föranledde Buffon till det bekanta yttrandet: »stilen är menniskan sjelf». Läran om stilen, om lagarna för ämnens framställning i skrift, kallas stilistik. En närstående betydelse af ordet stil är öfningsuppsats, t. ex. i uttrycket latinsk stil. Med stilist menas en skriftställare, som har ett utprägladt skrifsätt. Stilistisk betecknar hvad som har afseende på skrifsättet, hvad som tillhör ett godt skrifsätt. Stilisera, i skrift gifva uttryck åt någonting, affatta; forma. Ordet stilisera begagnas inom. ornamentiken i betydelsen utsmycka efter ett skematiskt, en gång faststäldt mönster (stiliserade blommor). -- Inom konsten användes uttrycket stil dels om lagen för hvarje särskild af de olika konstarterna (i hvilken bemärkelse man talar om arkitektonisk, plastisk, målerisk, musikalisk och poetisk stil); dels om olika framställningssätt inom en och samma konstart (de olika byggnadsstilarna, fresko-stil, opera-stil, dramatisk stil, episk stil o. s. v.), dels om det för hvarje konstnär egendomliga framställningssättet. -- Stil förekommer ock i betydelsen tideräkning, i hvilken betydelse man talar om gamla och nya stilen, allteftersom man menar den julianska eller den gregorianska tidräkningen.

Boktr. Stil är gemensam benämning på alla till en viss klass hörande boktryckerityper. Så är antiqva en stil, fraktur en annan. Stilar användas ock synonymt med typer. Dessa utgöras af aflånga, rätvinkliga paralellipipeder, i hvilkas ena ände bokstafs- eller skriftecknet är anbragt upphöjdt och omvändt. Den typens dimension, som rättar sig efter bokstafvens höjd, kallas kägel, och den, som bestämmes af bredden af bokstafven, stilens bredd. Typen består af hufvud, kropp och fot. Hufvudet utgöres af den öfversta delen med sjelfva skriftecknet, kroppen af den långa, paralie] epipediska stommen och foten typens nedersta del. Med stilhöjden förstår man afståndet från hufvudet till foten. Å hvarje typs ena långsida är i närheten af foten anbragt ett litet märke, den s. k. signaturen, hvilken är till för att sättaren, utan att se på stilen, skall kunna endast genom att vädja till känseln rätt insätta den ur kasten upptagna typen. I allmänhet representerar hvarje typ endast ett skriftecken, men stundom förekomma s. k. ligaturer, hvilka utgöras af en typ med tvänne, bredvid hvarandra ofta förekommande bokstäfver. Annars består hvarje stil, afsedd för sättning af text (s. k. brödstil) af stora bokstäfver (versaler), små (gemena), siffror och skiljetecken. Det gifves äfven typer, som sakna gravyr, hvilka typer användas för att fylla tomrummet mellan bokstäfver och ord. Dessa kallas uteslutning. De finnas af olika storlekar. Den största är fyrkanten, som utgör stilens kägel i qvadrat. Man har vidare halffyrkanter, tredjedelar och fjerdedelar (af en fyrkant) samt spatier, af hvilka det går åtta på en fyrkant. Större uteslutning, som användes för att utfylla en icke full rad, kallas qvadrat ([svart]). För att öka eller minska afståndet mellan raderna begagnas s. k. mellanslag. Stilens former hafva ursprungligen bildats efter de bokstäfver, som användes af renskrifvare af böcker. De vanligaste formerna äro antiqva ([antiqva]), kursiv (kursiv), fraktur ([fraktur]) -- hvilken har afarterna götisk ([götisk]), anglosachsisk ([Anglosachsisk]), schwabach ([Schwabach]) m. fl. --, stenstil ([stenstil]) samt skrifstilar af flere slag. Titelstilar kallas alla utsirade stilar och sådana, som användas till titlar på böcker m. m. Rubrikstilar användas för sättning af rubriker samt för utmärkande af vissa ord m. m. Deraf förekomma halffet (halffet) och fet ([fet]) samt egyptisk ([egyptisk]), grotesk ([grotesk]), jonisk ([jonisk]) m. fl. Med hänsyn till storleken äro stilarna synnerligen skiftande, och de gjutas efter olika principer i olika land. De benämningar, som användas, äro vanligen af ganska gammalt datum. Corpus t. ex., som utgör benämning på en vanlig stilstorlek, uppkom derigenom att den första bok man tryckte med denna stil var »Corpus juris civilis». Petit, som i England kallas brevier, derför att dermed trycktes katolska handböcker, var på den tid den först användes den minsta stilsorten. Missal begagnades först i Frankrike till andliga böcker o. s. v. Kägelhöjden räknas i petit, som betraktas som enhet eller i typografiska punkter, af hvilka hvar och en utgör en sjettedel af en linie (gammalt parismått). Franska systemet (system Didot) är det i Sverige numera mest använda, och inrättas alla nya tryckerier efter detta system. Den franska stilhöjden är 23,69 mm.

De i Sverige brukligaste stilkäglarna äro:

qvartpetittypogr. punkt. Halfpetit (Diamant) 2 = 4 Halfcorpus (Perl) 2 1/2 = 5 Halfcicero (Nonpareille) 3 = 6 Halfmittel (Colonelle, Mignon) 3 1/2 = 7 Petit 4 = 8 Bourgeois 4 1/2 = 9 Corpus 5 = 10 Cicero 6 = 12 Mittel 7 = 14 Tertia 8 = 16 Text (Sekunda) 10 = 20 Dubbelcicero 12 = 24 Dubbelmittel 14 = 28

Utom dessa förekomma (fast mera sällan):

Fin kanon 16 qvartpetit = 32 typogr. punkter. Grof kanon 20 » = 40 » Fin missal 26 » = 52 » Grof missal32 » = 64 » Fin sabon 38 » = 76 » Grof sabon 42 » = 84 »

Petit, corpus och Cicero äro de för boktryck vanligaste käglar. Tydligt är, att inom ett visst språk icke alla bokstäfver förekomma lika ofta. Det skulle derför vara onödigt att af hvarje skriftecken gjuta lika många typer till en stilsats. Erfarenheten har lärt, hur ofta bokstäfver och skiljetecken förekomma inom ett visst språk i förhållande till hvarandra. I svenskan brukas a, n, r och s oftast, x minst ofta. I tyskan förekommer e oftast, under det att x och y äro sällsyntast. Man har derför uppgjort på erfarenhet grundade gjutsedlar, hvilka angifva hur många af hvarje skriftecken skola förekomma på en centner stilsats af en viss stilsort.

De första typerna utgjordes af bokstäfver skurna i trä, men mycket snart öfvergick man till att gjuta typer (jfr Boktryckarekonst). För gjutning af typer behöfver man i första rummet typstämplar eller patriser, medelst hvilka gjutformerna för typerna eller matriserna framställas. Patriserna göras af hårdt stål och förfärdigas medelst gravering. De första stämpelgraverare kommo från Nürnberg. Matrisen består af ett parallelepipediskt kopparstycke af 4 cm. längd och 9 mm. tjocklek. Bredden rättar sig efter bokstafvens storlek. På denna plattas, bredsida, i närheten af dess ena ände inslås medelst patrisen, som har bokstafven upphöjd och omvänd, en fördjupning, hvilken tydligen kommer att utgöra ett skarpt aftryck af bokstafven rättvänd, och hvilken användes som gjutform för åstadkommande af gravyren på stilen. Innan matrisen är färdig, måste den genom filning ytterligt noggrant justeras, på det att bokstafvens läge på densamma må blifva fullständigt riktigt. Dels måste denna stå fullt rakt, dels måste aftryckets djup blifva det rätta. Vid nedslåendet af stämpeln kommer nämligen bokstafven gerna att stå något snedt, och man kan tydligen icke gerna afpassa slagets styrka så, att icke stansen nedtränger något för mycket. Matriser kunna äfven förfärdigas på ett billigare sätt. Genom att på galvanisk väg utfälla koppar öfver en redan färdig typ kan man erhålla ett negativt aftryck, hvilket sedan kan placeras i en matris-platta. På detta sätt inbesparar man den mycket dyrbara stämpelgraveringen, och i stället för patris kan man begagna hvilken felfri typ som hälst. Metallen, som användes vid gjutningen, det s. k. stiltyget eller tyget, består af bly (omkr. 70 %), som utgör hufvudmassan, antimon (omkr. 30 %) som hårdnande tillsats samt något tenn, stundom äfven något koppar, vismut, kadmium m. fl. metaller. Stilen, som smälter vid omkr. 325° C., måste vara så mycket upphettad vid gjutningen att den kolar en neddoppad pappersremsa, utan att antända den. Vid gjutning med handinstrument insättes först matrisen, som noggrant justeras medelst skrufvar, så att bokstafven kommer att erhålla riktigt läge på kägeln. Derefter tillslutes formen, gjutaren nedhäller en så stor qvantitet smältande stilmetall, som ungefär svarar mot en typs volum, öppnar sedan snabbt formen och utkastar den färdiggjutna typen. Denna procedur att medelst gjutslef gjuta hvarje särskild typ är naturligtvis särdeles besvärlig, hvarför man tidigt sökte konstruera maskiner, som kunde utföra arbetet. Den nu vanligaste stilgjutningsmaskinen har en liten gjutkittel med smält stilmetall, i hvilken kittel är anbragt en liten tryckpump, hvilken just i det ögonblick, då instrumentet slutes, insprutar en liten qvantitet smält stilmetall i formen, hvarefter instrumentet öppnas och typen kastas ut. Med ett sådant gjutinstrument, hvilket kan drifvas för hand eller med ånga, kan man gjuta 20,000--25,000 bokstäfver om dagen, dock under förutsättning att man icke förlorar tid genom att byta om matris. Hvarje typ är icke färdig omedelbart efter gjutningen. Först och främst måste den s. k. gjuttoppen afbrytas samt vidare genom slipning för hand på en aflång sandsten alla ojämnheter borttagas. Man har på senare tid äfven konstruerat typslipningsmaskiner. Sedan de slipade typerna uppsatts i vinkelhaken, öfverlemnas de åt färdiggöraren, som öfverser dem och genom hyfling ger dem deras rätta höjd. Numera har man dock konstruerat maskiner, som utom gjutningen äfven fullgöra det besvärliga arbetet med afbrytningen af toppen, slipningen och justeringen, d. v. s. göra typerna färdiga helt och hållet. Dessa kallas komplettmaskiner, och i dessa har stilgjutningskonsten nått sin nuvarande höjdpunkt.

Jfr J. G. Nordin: »Handbok i boktryckerikonsten», samt Smalian: »Praktisches handbuch für buchdrucker im verkehr mit stielgiesserei», Leipzig, 1877.