Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Stjerna

Ämne: Stjärnor och stjärnbilder · Astronomi, tideräkning och kalender

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 15 (1891), sp. 558–559 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Stjerna, i allmänhet benämning för himlakropparna, men särskildt för de s. k. fixstjernorna. Hvarje sådan är bestämd och definierad genom sina koordinater, t. ex. rektascension och deklination. Dessa koordinater äro angifna i stjernkataloger (se d. o.), hvarför man med fördel använder till stjernans benämning katalogens titel och dess mot stjernan svarande löpande nummer. Man använder äfven en annan systematik, som redan i äldsta tider utbildades för de för blotta ögat synliga stjernorna, i det man nämligen tänkte sig stjernorna gruppvis förenade till vissa äfven för ögat lätt framträdande kombinationer, s. k. stjernbilder (se d. o.), hvilka man i fantasien och på kartor täckte med bilder af olika föremål, t. ex. menniskor och djur, såsom Perseus, Stora Björnen o. s. v., hvarefter hvarje stjerna bestämdes af dess läge i den ena eller andra kroppsdelen, det ena eller andra partiet af den ifrågavarande bilden. Ett vigtigt tillägg till denna systematik gjordes af Bayer, som å stjernkartorna till sin »Uranometria» (1603) betecknade stjernorna i hvarje stjernbild med de grekiska bokstäfverna α, β, γ o. s. v. och, sedan dessa eventuelt tagit slut, med de latinska bokstäfverna. Med vissa undantag för stjernor, hvilka tillhöra samma storleksklass, utmärker denna bokstafsföljd stjernor, hvilkas ljusstyrka är mindre, ju längre man framskrider i alfabetet, så att t. ex. [alfa] betecknarstjernor af 1:sta storleken, hvaremot de latinska bokstäfverna ständigt komma att tillhöra ljussvagare stjernor. Då emellertid ej ens detta slags beteckning var tillräcklig, införde Flamsteed i sin »Atlas Coelestis» 1729, med bibehållande af Bayers bokstäfver, dessutom numrering af stjernorna inom hvarje stjernbild, så att numret växer med rektascensionen (samma anordning som hos de flesta stjernkataloger). Sålunda är t. ex. beteckningen för Vega: 3 [alfa] Lyrae. -- De ljusstarkaste stjernorna hafva äfven särskilda från latinet och grekiskan samt ofta från arabiskan härstammande namn, angifna i nedanstående tablå, hvars båda sista kolumner äfven angifva dessa stjernors rektascension och deklination från början af år 1891:

Algenib eller [gamma] Pegasi 0t 8m +