Sublim

Sublim (Lat. sublimis), estet., upphöjd, hög, upplyftande, upphöjdt skön. Sublima äro sådana företeelser, hvilka i jämförelse med sin omgifning synas så omätligt öfverlägsna i storlek eller kraft, att de likasom afkasta det ändligas mått och begränsning samt väcka till lif idén om oändligheten sjelf. Det sublima är en särskild uppenbarelse af det sköna; men under det att den enkla, rena skönhetens form i måttfull begränsning uttrycker föremålets idé, sträfvar det sublima ut öfver alla gränser, och fastän det i sjelfva verket är begränsadt, kommer fantasien till korta, när den mäter det med sina gifna måttstockar. Det sublima förekommer i naturen och i menniskoverlden såväl som i alla, sköna konster. På det opersonligas område kan det sublima förete sig dels i rummets eller tidens form (det »matematiskt sublima»; t. ex. stjernhimmelen, den ändlösa hafsytan, alperna, Kölndomen, Fidias' Zevs; uråldriga fornlemningar, evighetsbegreppet), dels såsom en öfvermäktig kraft (det »dynamiskt sublima»; t. ex. orkanen, Niagara, en stor eldsvåda). En mensklig personlighet är sublim, när han i mäktig viljekraft eller lidelse höjer sig vida öfver det vanliga måttet och derigenom framstår såsom en inkarnation af det oändliga i menniskans, väsende. Den onda viljan kan i sin förstörande sjelfviskhet inlägga så intensiva krafter, att hon, blifver sublim. I rikare mening sublim är dock den goda viljan, hvilken, fylld af sedligt patos, offrar sig helt åt striden för ideella mål. Äfven öfver martyrskapet och resignationen kan upphöjdhetens dager falla. Det sublima hos personligheten går lätt öfver i det tragiska och ingår såsom ett moment i allt tragiskt. -- Den grundstämning, som det sublima framkallar, är en upplyftande känsla af lust, om ock denna på ett egendomligt sätt föregås eller genomkorsas af en olustkänsla. Inför de sublima föremålen känner man sig i förstone liten och försvinnande, vanmäktig, hotad i sin existens, men detta intryck gifver snart vika för en stark, njutningsrik känsla af vår egen förnuftiga naturs slägtskap med det oändliga och öfversinliga, en aning om att öfver de skenbart oändliga företeelserna står någonting högre. -- Det sublima verkar mäktigt till en viss grad äfven på råa, ouppodlade sinnen och har framträdt i tidiga skapelser af folkens inbillningskraft (mytologierna; den orientaliska poesien och byggnadskonsten; den äldsta kristendomens hymner). -- Det sublimas begrepp har utvecklats af Longinus (endast med hänsyn till retoriken), Burke och Kant (hvilka bägge, i synnerhet den senare, skarpsinnigt utredde frågan om intrycken af det sublima, men förlade detsamma helt och hållet inom den subjektiva stämningen), Vischer, Zeising m. fl. -- Sublimitet, upphöjdhet, lyftning. E. F-t.