Sida 429
Suakin ...
grammatiska subjektet det, som är det grammatiska uttrycket för situationen. Subjektets vanliga ställning i satsen är i början; derifrån finnas dock många undantag, beroende på den olika vigt, hvarmed de särskilda satsdelarna i meningen äro afsedda att framhållas. Ofta kan för medvetandet t. ex. predikatsförnimmelsen framträda så starkt, att den skaffar sig uttryck först; t. ex. om man på en anmärkning af följande lydelse N. tycks vara en förståndig karl svarar nej, ett dumhufvud är han, så är han som subjekt af nämnd anledning stäldt efteråt. Det logiska subjektet behöfver för ingen del sammanfalla med det psykologiska eller grammatiska. Så kan ofta den satsdel, som ställes först i satsen, komma att bli logiskt subjekt, äfven om det har form af grammatiskt predikat eller annan satsdel; så är t. ex. i satserna förbi är glädjen, förbi lyckan föreställningen som ligger i förbi snarare logiskt subjekt. (Jfr Objekt, Predikat och Sats.) -- 2. Filos. Det förnimmande eller viljande väsendet, personen, i motsats till objekt (se d. o.). -- 3. Musikt. Tema i en fuga. -- Subjektiv, som har hänfört sig till den förnimmande eller viljande; som har afseende på person, icke på sak. -- Subjektivism, sträfvan att uppfatta tingen ensidigt från sin egen personliga ståndpunkt. -- Subjektivitet, egenskapen att vara subjektiv; egendomlighet, personlighet. 1. K. F. J.
Subjektiva färger, fys., kallas de färgförnimmelser, som bero på en viss retning af ögats näthinna och ej derpå att strålar af den mot färgen svarande ljussorten träffa näthinnan. Om man en stund skarpt fixerar en färgad fläck på hvit botten och derpå riktar blicken på den hvita ytan, ser man på densamma en komplementärt färgad (se Färg 3) bild af fläcken; är fläcken t. ex. röd, synes den subjektiva bilden grön. Orsaken till detta fenomen antager man vara, att näthinnans känslighet för de från fläcken utgående färgstrålarna minskas under fläckens skarpa fixerande och att hon derför varder relativt känsligare för de öfriga, de komplementära färgstrålarna i det hvita ljuset. A. Bi-n.
Subjektiv idealism. Se Solipsism.
Sub Jove. Se Sub divo.
Sub judice, Lat., under domaren, under domarens pröfning, d. v. s. oafgjord (om en rättssak).
Subkontrabas. Se Kontrabas 2.
Subkonträra omdömen, log., kallas sådana partikulära omdömen, som hafva motsatt qvalitet, samma predikat och till utseendet samma subjekt, t. ex. några menniskor äro svenskar, några menniskor äro icke svenskar. Bägge omdömena kunna vara sanna, emedan predikaten kunna gälla om olika delar af subjektets omfång, men de behöfva ej bägge vara falska. Jfr Omdöme.
Subkutan (af Lat. sub, under, och cutis, hud), under huden befintlig l. försiggående, t. ex. subkutan injektion, läkemedels insprutning i den närmast under huden befintliga cellväfnaden.
Subleyras [syblära'], Pierre, fransk historiemålare, f. i Uzès 1699, d. i Rom 1749, var elev af Ant. Rivaltz och lefde sedan 1728 i Rom, der hans konst var högt värderad. Åtskilliga hans arbeten (religiösa stycken) finnan i Rom; Louvre har att uppvisa elfva.
Sublim (Lat. sublimis), estet., upphöjd, hög, upplyftande, upphöjdt skön. Sublima äro sådana företeelser, hvilka i jämförelse med sin omgifning synas så omätligt öfverlägsna i storlek eller kraft, att de likasom afkasta det ändligas mått och begränsning samt väcka till lif idén om oändligheten sjelf. Det sublima är en särskild uppenbarelse af det sköna; men under det att den enkla, rena skönhetens form i måttfull begränsning uttrycker föremålets idé, sträfvar det sublima ut öfver alla gränser, och fastän det i sjelfva verket är begränsadt, kommer fantasien till korta, när den mäter det med sina gifna måttstockar. Det sublima förekommer i naturen och i menniskoverlden såväl som i alla, sköna konster. På det opersonligas område kan det sublima förete sig dels i rummets eller tidens form (det »matematiskt sublima»; t. ex. stjernhimmelen, den ändlösa hafsytan, alperna, Kölndomen, Fidias' Zevs; uråldriga fornlemningar, evighetsbegreppet), dels såsom en öfvermäktig kraft (det »dynamiskt sublima»; t. ex. orkanen, Niagara, en stor eldsvåda). En mensklig personlighet är sublim, när han i mäktig viljekraft eller lidelse höjer sig vida öfver det vanliga måttet och derigenom framstår såsom en inkarnation af det oändliga i menniskans, väsende. Den onda viljan kan i sin förstörande sjelfviskhet inlägga så intensiva krafter, att hon, blifver sublim. I rikare mening sublim är dock den goda viljan, hvilken, fylld af sedligt patos, offrar sig helt åt striden för ideella mål. Äfven öfver martyrskapet och resignationen kan upphöjdhetens dager falla. Det sublima hos personligheten går lätt öfver i det tragiska och ingår såsom ett moment i allt tragiskt. -- Den grundstämning, som det sublima framkallar, är en upplyftande känsla af lust, om ock denna på ett egendomligt sätt föregås eller genomkorsas af en olustkänsla. Inför de sublima föremålen känner man sig i förstone liten och försvinnande, vanmäktig, hotad i sin existens, men detta intryck gifver snart vika för en stark, njutningsrik känsla af vår egen förnuftiga naturs slägtskap med det oändliga och öfversinliga, en aning om att öfver de skenbart oändliga företeelserna står någonting högre. -- Det sublima verkar mäktigt till en viss grad äfven på råa, ouppodlade sinnen och har framträdt i tidiga skapelser af folkens inbillningskraft (mytologierna; den orientaliska poesien och byggnadskonsten; den äldsta kristendomens hymner). -- Det sublimas begrepp har utvecklats af Longinus (endast med hänsyn till retoriken), Burke och Kant (hvilka bägge, i synnerhet den senare, skarpsinnigt utredde frågan om intrycken af det sublima, men förlade detsamma helt och hållet inom den subjektiva stämningen), Vischer, Zeising m. fl. -- Sublimitet, upphöjdhet, lyftning. E. F-t.
Sublimat (af Lat. sublimare, drifva i höjden, af sublimis, hög), kem., i allmänhet hvarje fast kropp, som erhållits genom afkylning af en
Källa: Project Runeberg ·
