Sudan (Arab. Bilad es-Sudan, de svartes land) är det namn, som numera äfven i Europa oftast gifves åt den ofantliga landsträckan söder om den stora afrikanska öcknen. Namnet är liktydigt med det latinska Nigritien, som af ålder blifvit tillagdt samma område, men betecknar liksom detta endast ett geografiskt begrepp, utan egentlig motsvarighet i landets naturliga eller historiska förhållanden. Dess gränser äro ganska obestämda och sväfvande; dock plägar man nu för tiden merendels under namnet S. förstå den del af Afrika, som utbreder sig söder om Sahara och, i det närmaste upptagande verldsdelens hela bredd, sträcker sig från Senegals kust i vester till Hvita Nilen och Abessinien i öster, med obestämda gränser mot Nubien, hvars södra delar under de senare årens politiska strider ofta blifvit räknade hit, då till S. blifvit förda nejderna intill Röda hafvet med hamnarna Sauakin och Masaua. Af landet vid öfre Nilen plägar det eqvatoriala området söder om Bahr el-ghasal och Bahr el-arab icke räknas till S., som deremot anses omfatta Tsadsjöns område intill de låga höjder, som i Afrikas midt skilja det från Kongos dalföre. Guineabuktens norra kust föres åter icke till S., hvars sydgräns vester om Niger anses följa de höjder, som skilja dess vatten från de strömmar, hvilka flyta ned åt kusten. I norr anses S. upphöra, der det fruktbara landet slutar och öcknen tager vid.
Det område, som slutes inom dessa råmärken, torde kunna uppskattas till vid pass 8--10 mill. qvkm. Det är ett kulligt, mestadels slätt land, hvilket sakta sänker sig ned mot vattendragen i dess midt och endast sällan lyfter sig upp till berg af mera betydande höjd. Af dessa märkas de föga kända Kong-bergen i sydvest, ej långt från Senegals och Nigers källområde, samt Adamaua, som mellan Binue och Guineabukten reser sig intill 3,000 m. höjd. Landets stora floder bestämma dess naturliga indelning. Vestra delen vattnas af Niger, af hvars område endast det sumpiga, osunda mynningslandet icke hör hit. Då den delvis nära nog uttorkar under den regnlösa delen af året och dess lopp på flere ställen afbrytes af strida forsar, har den ingen betydelse för sjöfarten, innan den från öster mottager sitt största tillflöde, Binue, som är hufvudfloden öfverlägsen i vattenmassa och synes vara segelbar djupt in i landet, dit den sålunda omedelbart från kusten öppnar en vattenväg, som i framtiden måste få stor betydelse. -- Mellersta delen af landet omfattar Tsadsjöns ansenliga bäcken, hvars utsträckning ännu ej låter sig bestämmas, men knappast torde understiga 1 1/2 mill. qvkm. Tsad skulle snarare kallas ett träsk, dit vattnen samlas från vester och söder, och som stiger och faller efter årstidernas vexling, och det i sådan utsträckning, att den från en yta af 25,000 qvkm. under den torra tiden sväller ut till öfver 100,000 under regntiden. Derför kallas den ock af araberna ett haf, hvars stränder man icke kan se för idel vatten. Af dess tillflöden är Sjari från söder det betydligaste. Belägen invid öcknens sydliga rand, saknar Tsad aflopp, men då dess vatten det oaktadt ännu icke hunnit blifva salt, måste den egt ett sådant inom en ej alltför aflägsen tidsålder. Man har en tid velat söka detta aflopp i en dalsänka nordöst om sjön och gissat, att den en gång flutit genom öcknen och fallit ut i stora Syrten. Men i denna riktning möta ansenliga höjder, och det synes numera sannolikt, att Tsadsjön i sydvest stått i förbindelse med Binuefloden och sålunda gifvit en högst betydlig utvidgning åt Nigers redan förut ansenliga vattensystem. Det lär till och med ej vara omöjligt att genom kanalisering återställa den gamla förbindelsen och sålunda låta Binues segelbara vattenväg fortsättas djupt in i Bagirmi. -- Östligaste delen hör till Nilens vattenområde, hvilken flod dock ej derifrån mottager något enda tillflöde af betydenhet, men från sitt regnrika källområde medför en vattenmassa, dubbelt så stor som vid flodens utlopp i Medelhafvet -- en minskning, som förklaras genom den ideliga afdunstningen under dess nedre lopp utan motsvarande tillflöde.
Klimatet är tropiskt, med stark värme, men ganska sundt i de nejder, der ej sumpighet råder. I den mån, som man aflägsnar sig från det eqvatoriala regnbältet, aftager nederbörden och regntiden förkortas, intill dess den i det närmaste upphör vid öcknens gräns. Växt- och djurverlden är den inom Afrika vanliga; den senare är synnerligen talrik, dock ej i så hög grad som längre i söder, och stor fruktbarhet är rådande, hvilken den tröga befolkningen dock blott i jämförelsevis ringa utsträckning förstått att göra sig till godo. Mot norr går landet småningom öfver i en vattenfattig och föga fruktbar stepp, som i sin ordning bildar öfvergången till öcknen Sahara.
Det är naturligtvis omöjligt att bilda sig ett något så när tillförlitligt omdöme om befolkningens storlek; dock har den någon gång blifvit uppskattad ända till 100 millioner. Till sin vida öfvervägande del består den af jordbrukande och boskapsskötande negrer af olika stammar, men från öcknen i norr och öster hafva äfven nomadiserande berber och araber trängt in i landet, der furstarna och den herskande klassen genom sin ljusare hudfärg förråda sin slägtskap med dem. Negerstammarna fördela sig på sudan-negrernas och nuba- l. fulah-folkens båda stora afdelningar; om deras språk, kultur o. d. se Negrer, Negerspråk och Nuba. Islam har hos dem vunnit stort insteg och är fullkomligt förherskande i östra delen, men aftager småningom mot vester och söder, utan att dock fullständigt försvinna förrän i grannskapet af Atlantiska hafvet. Landet är deladt i en mängd stater, af hvilka de största och utan jämförelse bäst ordnade äro af islamitiskt ursprung. Den mest betydande af dessa stater är Haussa l. Sokoto vid mellersta Niger; kring Tsadsjön Bornu i v., Bagirmi i s. och Wadai i ö.; samt de fullständigt muhammedanska, till mahdins rike hörande Dar-Fur och Kordofan inom Nilbäckenet. Styrelsesättet är naturligtvis despotiskt och öfvergår hos de rene negrerna till barbarisk grymhet, såsom det enda medlet att hålla staterna samman i brist på organisation, men har dock bragt till stånd en viss grad af ordning, som tillåter fredliga näringar att trifvas. I det sydöstliga gränslandet mot Kongo bearbetas metaller, i synnerhet jern, sedan urminnes tider. En icke obetydlig karavanhandel drifves dels inom landet, dels genom öcknen med norra Afrika (före Mahdi-upproret äfven med Egypten); men den vigtigaste utförselvaran har af ålder varit slafvar, hvilka fordom i ofantliga drifter gingo till Guineakusten, men efter slafveriets upphörande i Amerika mestadels åter uppsökt sina gamla marknader inom den muhammedanska verlden. Äfven salt från öcknen är en handelsvara, som föres vidt omkring.
Liksom det öfriga Afrika söder om öcknen har S. först sent kommit i beröring med de bildade folken. I forntiden utgjorde öcknen en oöfverstiglig skiljemur mellan land och folk på ömse sidor derom. Först kamelens införande i Afrika banade väg för handeln genom öcknen, men detta kan ej hafva inträffat förr än under romerska kejsaretiden, och någon förbindelse mellan Kartago och det inre Afrika har sannolikt aldrig egt rum. Namnet Niger förekommer hos Plinius, men synes ej hafva åsyftat den flod, som nu bär det, utan något af öcknens under större delen af året uttorkade vattendrag. Under Neros tid gjordes verkligen försök att framtränga till det inre Afrika, och hans sändemän uppnådde ett land vid namn Agizymba, som torde legat i nejden af Tsadsjön. Först sedan islam blifvit herskande i norra Afrika kom S. i närmare beröring med den öfriga verlden, dock gifvetvis endast med de land, der Muhammeds efterföljare herskade. Undan deras förtryck hafva en mängd nordafrikanska stammar dragit sig inåt Sahara och S., hvars svarta befolkning först då torde börjat uppblandas med ljusare element. Vid en tid, som ej låter sig närmare bestämmas, sannolikt omkr. år 1,000, hafva araberna följt dem i spåren och framträngt till Tsads och Nigers stränder, der de grundade stora och mäktiga riken, som egde bestånd i århundraden. Vid öfre Nilen synas de kristna staterna i Abessinien och Nubien hafva bildat en dam mot islams framträngande nedåt södern och de stora sjöarna.
För den europeiska forskningen öppnades, landet först i slutet af förra århundradet. Mungo Park var den förste hvite man, som (1795) framträngde till Niger, i hvars vågor han 1805 (l. 1806) vid en ny upptäcktsfärd fann sin död. I hans spår gingo Clapperton, Denham och bröderna Lander, som i början af 1830-talet upptäckte flodens utlopp i Guineaviken. Sedan dess har landets utforskande mestadels fortsatts af tyskar, bland hvilka Barth och Overweg, Nachtigall och Rohlfs, Schweinfurth och Flegel intaga ett högt aktadt rum bland vår tids upptäcktsresande. I våra dagar, då Afrikas delning står bland de främsta af tidens spörsmål, täfla engelsmän och fransmän om landets besittning. De förre hafva satt sig fast vid Nigers mynning och derifrån slagit under sig handeln och sjöfarten på denna flod och Binue. Fransmännen åter hafva från Senegal framträngt till öfre Niger och utbredt sitt välde allt längre ned åt denna flod, från hvars stränder de genom en jernväg till Algeriet ämna sätta sina besittningar norr och söder om öcknen i omedelbar förbindelse med hvarandra och på samma gång öppna en gin och beqväm handelsväg från Europa till inre Afrika. För att undvika framtida konflikter hafva England och Frankrike under sommaren 1890 afslutit ett fördrag, som på det sätt begränsar deras maktområde, att Frankrikes inflytande utsträckes öfver allt land i vester och norr om Haussa intill Tsadsjön i öster, medan återstoden lemnas åt England. -- Sedan 1880-talet har med namnet S. oftast betecknats den till Nilens område hörande östra delen, der mahdin (se d. o.) störtat Egyptens på 1820-talet grundade välde, men der hans rike efter hans död 1885 hemsökes af anarki och synes på väg att falla i spillror. E. Sn.