Sufism (af Arab. sufi, en, som är iförd ylledrägt) kallas den mystiska riktningen inom den muhammedanska verlden. Sufismen är icke någon ursprunglig produkt af islam, utan härrör sannolikt från inflytelser af det aflägsnare österlandets religioner. Enligt dess grundåskådning är menniskans själ icke -- såsom enligt islam -- skapad, utan är en gnista af sjelfva gudomsväsendot och såsom sådan bestämd till återförening med Gud. Denna förening försiggår genom trenne stadier. På det första (lagens) betraktar man Gud såsom ett väsende utom verlden och menniskan och hans dyrkan såsom en yttre. På det andra stadiet kommer menniskan till insigt af att de materiella gerningarna måste utbytas mot andliga, d. v. s. de sinliga begärens dödande. På det tredje stadiet (ekstasens) söker hon Gud icke mera utom sig, hvarken genom yttre kult eller genom askes; hon har Gud i sig, och dermed bortfalla alla yttre religiösa kultushandlingar och ceremonier, och olikheterna mellan olika historiska religionsformer förlora sin betydelse.
Såsom sufismens grundläggare nämnes vanligen Abu Said Abul-chair (omkr. 820 e. Kr.). Dess begynnelse går visserligen mycket längre tillbaka i tiden; men Abul-chair var sannolikt den förste, som förenade dess anhängare till ett slutet samfund. I senare hälften af 9:de årh. började sufismens anhängare dela sig i flere sekter eller partier. Sin högsta blomstring uppnådde denna mystik i Persien. Bland dess anhängare räknades ett stort antal filosofer och skalder. Den store persiske skalden Djelâl-ed-dîn Rumi var en bland dess förnämste förkämpar. A. F. Å.