Superlativus

Superlativus, superlativ (Lat. superlativus, med underförstådt gradus, den högsta graden), gramm., kallas den tredje graden vid komparation eller gradförändring hos adjektiv eller adverb. Superlativus uttrycker, att vid jämförelse den i adjektivet eller adverbet innehållna bestämningen tillkommer det föremål, den handling, den egenskap o. s. v., hvartill bestämningen lägges, i högsta grad, så att intet af de föremål, handlingar, egenskaper o. s. v., med hvilka jämförelse sker, ega bestämningen i lika hög grad, t. ex. detta hus är högst (bland alla dem, om hvilka för tillfället kan vara fråga), drängen kör fortast (bland alla dem, på hvilka vid jämförelsen tänkes). Superlativus bildas antingen derigenom att vissa ändelser läggas till grundformen (positivus), t. ex. Lat. alt-issimus, högst, eller derigenom att fristående ord bifogas grundformen, t. ex. Fr. le plus grand, den störste. I svenskan fås superlativus derigenom att till (den oböjda) positivus fogas antingen -ast, med samma förändringar i stammen som vid deklination, eller -st (med omljud i stammen, för såvidt den är mottaglig för sådant), t. ex. bred-ast, vackr-ast, läng-st, stör-st, yng-st, hög-st, af bred, vacker, lång, stor, ung, hög. Många ord äro emellertid genom sin form omottagliga för sådan förändring och bilda sin superlativ genom föresatt mest, t. ex. mest afhållen, mest jordisk. Superlativen har, liksom positiven, en obestämd och en bestämd form; den obestämda är alltid oböjlig. Superlativen användes som attribut ofta i stället för komparativus, t. ex. min yngste bror, äfven om det gäller endast tvänne.