Svafvelsyra, kem. Svafveltrioxid, SO3 (se Svafvel), förenas begärligt med vatten till motsvarande hydrat svavelsyra, H2O2SO2, en syra, som i stort erhålles genom syrsättning af svafvelsyrlighet med qväfvetrioxid (salpetersyrlighet). Såsom råämne för erhållande af svafvelsyrlighet användes numera företrädesvis svafvelkis, Fe S2, som vid rostning i luft förbrännes till svafvelsyrlighet och jernoxid. Denna rostningsprocess utföres i särskilda ugnar, från hvilka svafvelsyrligheten och luft inledas i ett system af stora rum af blyplåt, blykamrar. Innan svafvelsyrligheten inkommer i blykamrarna, får den stryka öfver grytor, som innehålla en blandning af salpeter och svafvelsyra och afgifva ångor af salpetersyra. Salpetersyreångorna reduceras af svafvelsyrligheten till salpetersyrlighet, som medföljer svafvelsyrligheten till blykamrarna. I dessa inledes vattenånga, vid hvars närvaro salpetersyrligheten afger syre åt svafvelsyrligheten, så att svafvelsyra och qväfoxid bildas. Den sistnämnda upptager syre ur luften och öfvergår till salpetersyrlighet, som oxiderar en ny mängd svafvelsyrlighet:
SO2 + N2 O3 + H2 O = H2 SO4 + 2NO.
På detta sätt öfverflyttas luftens syre genom qväfoxiden till svafvelsyrligheten. På bottnen af blykamrarna samlas utspädd svafvelsyra (kammarsyra), som koncentreras genom afdunstning i flata blypannor och slutligen i platinaretorter. Den på detta sätt erhållna svafvelsyran är oren af blysulfat, oftast af arseniksyrlighet, selensyrlighet, salpetersyrlighet m. m. Ren svafvelsyra är en färglös, tjockflytande vätska med egentl. v. 1,84. Den fryser först vid -35° och kokar vid 327°. Ur fuktig luft upptager den begärligt vatten, hvarför den användes till torkning af gaser. Blandas svafvelsyra med vatten, uppstår en häftig värmeutveckling. Svafvelsyra är starkt sur och ytterst frätande. Trä ger med svafvelsyra en kolad, svart massa. Intagen, verkar svafvelsyra som ett häftigt frätande gift och dödar under svåra plågor. Utspädd svafvelsyra löser många metaller, såsom zink och jern, med utveckling af vätgas. Koncentrerad syra löser zink, koppar, qvicksilfver och silfver först vid upphettning, och då utvecklas svafvelsyrlighet. Gjutjern angripes så obetydligt af het, koncentrerad svafvelsyra, att syran kan destilleras uti jernretorter. Upphettar man svafvelsyra med kol, reduceras den till svafvelsyrlighet, och ledas ångor af svafvelsyra, genom glödande rör, bildas syrgas, vatten och svafvelsyrlighet. Svafvelsyrans salter kallas sulfat (se d. o.).
Svafvelsyra är ett af de vigtigaste kemisk-tekniska fabrikaten och har stor användning, t. ex. vid tillverkning af soda, superfosfat, salpetersyra och saltsyra, vid rening af lysoljor m. m. Man anser, att årliga tillverkningen uppgår till 1 mill. tons.
Svafvelsyran framställdes redan i 15:de årh., af Basilius Valentinus, som erhöll den genom destillation af jernvitriol, hvarför den också kallas vitriololja. Den första svafvelsyrefabriken med blykamrar anlades 1746 af Roebuck i Birmingham. Svafvelsyrans sammansättning utröntes af Lavoisier m. fl.
Genom destillation av rostad jernvitriol erhålles en svafvelsyra, som till skilnad från den vanliga, engelska, kallas sachsisk l. nordhausisk (äfven rykande) svafvelsyra. Denna syra, som äfven kan erhållas, om ångor af svafveltrioxid inledas i vanlig svafvelsyra, är en i luften rykande, brunaktig, starkt frätande vätska med egentl. v. 1,9. Den stelnar redan vid 0° och sönderdelas vid upphettning i svafveltrioxid och svafvelsyra. Syran har sammansättningen HO. SO2. O. SO2. OH eller H2 SO4 + SO3. Den benämnes ofta pyrosvafvelsyra och användes i industrien som lösningsmedel för indigo vid färgning med sachsiskt blått. P. T. C.