Svafvelväte, kem., svafvelbunden vätgas, vätesvafla, hydrotionsyra, H2 S, var under namnet »stinkande svafvellukt» kändt länge, innan Scheele år 1772 visade detsammas verkliga natur. Svafvelväte uppstår i naturen vid förruttnelse af svafvelhaltiga, organiska ämnen eller genom inverkan af förruttnande ämnen på gips och svafvelsyrade salter. Det utströmmar jämte vattenångor ur vulkanernas fumaroler och finnes löst i vissa källors vatten. Svafvelvätet beredes vanligen genom inverkan af utspädd svafvelsyra eller saltsyra på svafveljern:
Fe S + 2 H Cl = Fe Cl2 + H2 S.
Det är en färglös gas med vämjelig lukt af skämda ägg. Genom stark afkylning kan gasen förtätas till en färglös, redan vid - 62° kokande vätska. Äfven i fast form är svafvelväte bekant; det bildar en islik, vid - 85° smältande massa. Svafvelväte brinner vid antändning och ger dervid vatten och svafvelsyrlighet. Vatten löser ungefär 4 volymer svafvelvätegas och antager dess lukt. Lösningen upptager ur luften syre och grumlas af utfäldt svafvel. Många metallsalter gifva med svafvelväte fällningar af svafvelmetaller, hvarför svafvelvätet är ett vid kemiska analyser oumbärligt reaktionsmedel. Svafvelväte är giftigt och verkar vid inandning qväfning, emedan det beröfvar blodet dess syre. Man bör derför vid förgiftningar framförallt söka hålla respirationen i gång. P. T. C.