Svindjuren, Suidae, zool., en grupp af de partåiga hofdjuren (Artiodactyla). Benen äro försedda med vanligen fyra tår, af hvilka de två yttre äro kortare än de mellersta. Kroppen är beklädd med borst. Nosen är förlängd till ett i spetsen afstympadt, rörligt tryne, hvarmed svinen böka i jorden för att uppsöka rötter m. m. En jämförande undersökning af denna grupp ådagalägger, att dessa djur jämte flodhästen (se Flodhästslägtet) af samtliga partåiga hofdjur fullkomligast bibehållit de ursprungliga karakterer, hvilka utmärka denna ordnings geologiskt äldsta (eocena) representanter. Sålunda äro tredje och fjerde mellanhands- och mellanfotsbenen ej sammanvuxna till ett s. k. kanonben, såsom förhållandet är hos idislarna; dock eger hos mysksvinet denna sammanväxning rum. Mysksvinet har ock i det afseende utvecklat sig längre än de öfriga, att den yttre (femte) baktån är ofullständig. Hos detta svinslägte äfvensom hos hjortsvinet (se d. o.) är magen tredelad. Genom dessa karakterer närmar sig sålunda mysksvinet till idislarna. Svindjurens kindtänder äro sällan så komplicerade som hos dessa senare; kindtänderna äro knöliga och 5--7 å hvardera sidan i båda käkarna; hos vårtsvinet äro dock företrädesvis de bakre kindtänderna mycket förstorade och komplicerade, derigenom att -- liksom förhållandet är hos flertalet idislare -- cement deltager i kronans bildning och förstoring. Hos flertalet äro de öfre hörntänderna (betarna) uppåt riktade och kunna uppnå väldiga dimensioner. Ungarnas pels är hos nästan alla slägten försedd med strimmor eller fläckar. -- Alla svindjur äro nattliga, sällskapliga, allätande och uppsöka med förkärlek sumpiga och vattenrika ställen. Endast mysksvinet tyckes i öfverensstämmelse med de ofvan antydda egendomligheterna i sin organisation (reduktion af tår, sammansatt magsäck) föredraga torrare trakter och mera uteslutande lefva af vegetabilisk föda.
De till svindjuren hörande slägtena förekomma i båda hemisfererna. Gamla verldens vilda svinslägten äro emellertid skiljaktiga från Amerikas. 1. Slägtet Sus är försedt med 6--7 kindtänder i hvarje käkhalfva; hörntänderna äro utvecklade till starka betar. Kroppen är beklädd med borst, hvilka på ryggens midt äro synnerligen förlängda och bilda ett slags man. Vildsvinet (Sus scropha aper) har ett långsträckt hufvud och låg panna; bålen framtill hög och hoptryckt; borst svarta med ljusare spetsar; svansen spiralvriden med lång hårqvast vid spetsen. Det har en vidsträckt geografisk utbredning, enär det förekommer i en stor del af Europa, Asien och norra Afrika. I Skandinavien finnes det numera icke, men i forna tider förekom det både i Danmark och Skåne, såsom talrika lemningar i torfmossarna bevisa. På Öland tyckes vildsvinet hafva funnits länge, åtminstone till 1688. År 1723 lät konung Fredrik I från Tyskland dit införa eu ny uppsättning vildsvin; de blefvo dock snart utrotade på grund af den skada de anställde. 1871 utplanterades på Skeppsta för O. Dicksons räkning sex sådana djur, hvilka dock nedskötos 1876. Helt säkert härstammar från vildsvinet vår äldsta inhemska svinras, det s. k. skogssvinet, som har litet, spetsigt hufvud, uppstående öron, bågformigt uppböjd rygg och ganska långa ben. H. von Nathusius, hvilken gjort noggranna undersökningar öfver svinraserna, har visat, att alla bekanta raser kunna delas i två stora grupper, af hvilka den ena härstammar från S. scropha och den andra, som i flere karakterer, särskildt med afseende på kraniet, afviker från den förra, härstammar från en eller annan vild asiatisk art (S. vittatus och andra). Den senare gruppen, som Nathusius betecknar som S. indicus-gruppen, är bl. a. representerad genom den kinesiska rasen. Äfven den under namn af S. pliciceps stundom såsom egen art uppförda formen, som utmärker sig genom sitt synnerligen korta hufvud och den djupt fårade och veckade huden, hör till sistnämnda grupp. -- 2. Penselsvinet. Se Knölsvinslägtet. -- 3. Hjortsvinet (se d. o.). -- 4. Mysksvinet. Se Nafvelsvinen. -- 5. Vårtsvinet (Phacochoerus). Se Vårtsvinen. L-e.