Flodhäst-slägtet, Hippopotamus, zool., hörande till de parklöfvade eller parhofvade däggdjurens ordning (Artiodactyla) och de icke idislandes underordning (A. non-ruminantia), utmärker sig genom den utomordentligt klumpiga kroppsbyggnaden, de korta benen, hvilka knappast hindra buken att vidröra marken, den utdragna, mycket breda, i spetsen tvärt aftrubbade nosen, de små ögonen, de små, spetsiga öronen, den korta svansen, de fyra framåtriktade tårna, hvilka alla stödja mot marken, den tjocka, nästan nakna huden o. s. v. Man känner blott en art, hvilken uteslutande tillhör Afrika, men flere olika former, hvilka stundom föras till särskilda undersläkten. Fossila lemningar visa emellertid, att åtskilliga både större och mindre arter funnits under tidigare skapelseskeden.
Den nu lefvande flod- l. nilhästen, H. amphibius, kan i fråga om kroppsmassan jämföras med elefanten, i det han, med en längd af ända till 4 m. och en höjd af omkr. 2 m., stundom uppnår en vigt af omkr. 1,700 kg. Huden -- hos det fullvuxna djuret tillräckligt tjock att motstå en bösskula -- är på de öfre kroppsdelarna vanligen svartbrun, på buken ljusbrun. Flodhästens hemland är mellersta och södra Afrika, der han, vid stränderna af de större floderna, uppehåller sig i hjordar, som icke sällan äro af betydlig storlek. Mer än någon af de andra tjockhudingarna hänvisad till vattnet, tillbringar han i detta sin mesta tid. Hans älsklingstillhåll äro af träd öfverskuggade floder med riklig tillgång på växter, af hvilka han lefver. Vid öfre delen af Nilen, der han äfven träffas, uppehåller han sig vanligen i vassen och går om natten i skaror upp på risoch sockerrörsfält samt på andra odlade områden, der han ofta gör stor skada. Flodhästen simmar och dyker väl. Tid efter annan, högst fyra minuter mellan hvarje gång, uppsprutar han en vattenstråle af nära en meters höjd och låter höra ett egendomligt frustande läte, hvilket utgör ett tecken att han kommit upp för att hemta luft. Vanligen håller han endast hufvudet öfver vattnet. Med all sin klumpighet lär han dock röra sig ganska snabbt. Till lynnet är han lugn och fredlig, men då han blir retad eller sårad, rusar han mot sin fiende och förföljer honom ihärdigt. Hans läte liknar än oxens bölande, än hästens gnäggande, än svinets grymtande. Hannen åtföljes under fortplantningstiden af flere honor. Honan, som är mindre än hannen, föder hvarje gång en unge, hvilken snart följer modern i vattnet och äfven der diar
henne. Köttet af det unga djuret säges vara en stor läckerhet, och tungan anses i rökt tillstånd vara den yppersta delen af djuret. Fettet och huden användas äfven. Underkäkens hörntänder, hvilka med fördel kunna bearbetas till "löständer", förekomma i handeln under namn af "hippopotam". J. G. T.
