Tannhäuser

Tannhäuser [-höjser] l. Tanhuser. 1. Hufvudpersonen i en tysk medeltidssaga, en riddare, som på sina irrfärder, åtföljd af den trogne Eckhart (se denne), kommer till Venusberget, i hvilket fru Venus (den antika kärleksgudinnan, hvilken för medeltidens uppfattning blifvit ett ondt väsende) håller hof. Sedan T. hos henne länge lefvat i sinnesrus, anfäktas han af ånger, begifver sig ut i solljuset och vallfärdas till Rom för att genom bikt och botöfning söka räddning för sin själ (emellertid har han måst lofva att, ifall förlåtelsen vägras, återvända till fru Venus). Påfven, som vid hans ankomst håller en staf i handen, säger, att förr skall denna grönska, än T. får Guds nåd. Med förtviflan i hjertat drager då T. dädan och ingår å nyo i Venusberget; men efter tre dagar skjuta gröna knoppar från påfvens staf, och han låter efterspana T. i alla land, dock förgäfves. Denna saga, som synes härstamma från tyska hednatiden, är poetiskt behandlad bl. a. af Tieck samt utgör ämnet för en berömd opera af Richard Wagner, hvilken dock sammansmälter T. med Heinrich von Ofterdingen. -- 2. Tysk minnesångare, som lefde omkr. midten af 1200-talet, var österrikisk riddare, förde ett lustigt, äfventyrligt lefverne och skref liffulla dansvisor, i hvilka han på ett tämligen groft sätt skildrar bondelifvet och landtlig älskog. Möjligt är, att denne T. sjelf dragits in i folkdiktningen och flätats in i en myt (se T. 1), som något påminde om hans personlighet. Jfr Grässe: »Die sage vom ritter T.» (1846; 2:dra uppl. 1861), och Zander: »Die T.-sage und der minnesänger T.» (1858).