Tapio

Tapio, Finsk mytol., skogens mäktige herskare, skildras i runorna bärande gråbrunt skägg, en hög barrhatt och en pels af trädmossa. Hans vanligaste epitet är Kuippana, den långhalsade eller i allmänhet den till växten reslige. Äfven benämnes han Hippa, hvilket namn enligt Castrén hänvisar på hans höga hatt, men enligt Lönnrot betecknar »den qvicke, lättrörlige gubben». Andra ofta använda epitet för T. äro skogens eller ödemarkens konung, kullens gubbe med guldprydt bröst, t. o. m. jordens husbonde eller upprätthållare. Dessa och många andra benämningar angifva alla den utomordentligt stora dyrkan, hvarmed T. af finnarna hedrades såsom herskare öfver deras förnämsta inkomstkälla, skogen. Äfven såsom beskyddare af den om somrarna i skogen betande boskapen anropades T. och hans folk ifrigt af dem. T. hade såväl en mäktig gemål, Mielikki (se denna), som ock en oändlig skara barn och tjenare. Bland detta hans folk äro särskildt att märka metsän immet, »skogens jungfrur», metsän tyttö, »skogens dotter», vanligen kallad Tellervo, samt metsän piika, »skogens tjensteflicka», hvilken ofta omtalas särskildt för sig och då vanligen saknar personnamn. Hon skildras såsom liten till växten och erhåller ofta binamnet simasuu, »honingsmunnen», emedan hon i likhet med skogens öfriga gudomligheter troddes förtära honing. I egenskap af herdinna var hon försedd med en flöjt, simapilli, »honingsflöjten». Man anropade henne att med flöjten väcka den sofvande Mielikki, för att denna måtte höra jägarens böner och sända honom byte. För öfrigt ansågs det höra till såväl »skogstjensteflickans» som till flere andra skogsgudomligheters göromål att utsätta stakar och hugga märken i träden till ledning för jägaren under hans färder i skogen. Till T:s folk hörde vidare hans son Nyyrikki, som hade samma uppgifter som hans qvinliga betjening, Tuulikki (egentl. »vindens dotter»), som särskildt ledde vildbrådet till den sökande jägaren, samt slutligen alla träds skyddsgudinnor, såsom Tuometar, häggens beskyddarinna, Hongatar, furans »goda värdinna», Katajatar, enens »sköna jungfru» och Pihlajatar, rönnens »lilla flicka». Med ett allmänt epitet kallas dessa metsän luonnottaret, skogens qvinliga naturandar. Dessa gudomligheters lif var dock ej bundet vid något individuelt naturföremål, utan de voro fria naturväsenden, som fortlefde i hela slägtet af de föremål, hvilkas skyddsväsende (haltia) de voro. Om T:s boning se Tapiola. O. G.