Sida 697
Tankstreck ...
klädesmalens och lefver likt denne, men bygger icke alltid en säck omkring sig, utan fräter, om han angriper pelsverk, gångar vid hårrötterna och spinner långa rör, i hvilka han förflyttar sig ungefär på samma sätt som vaxmalen i bikupornas kakor. Tapetmalens flygtid infaller i Juni och Juli. Han är långt mindre allmän än klädesmalen. Flitig piskning af pelsverk och möbler är det bästa skyddsmedlet. O. T. S.
Tapetserare. Se Tapisseri.
Tapheden benämnes en hedsträcka ö. om Viborg, Danmark, der danske prinsen Otto, son till Kristofer II, blef slagen och tagen till fånga af holsteinske grefven Gert d. 7 Okt. 1334. E. Ebg.
Tapia, Eugenio de, spansk historiker och skald, f. 1776, vardt advokat i Madrid och redigerade flere fosterländska tidningar under befrielsestriden mot Frankrike. Under Ferdinand VII förföljdes T. för sina liberala tänkesätt och hölls en tid i inqvisitionens fängelser. Den konstitutionella regeringen af 1820 satte honom till direktör för statstryckeriet, hvarjämte han blef ledamot af cortes, men efter reaktionen 1823 landsförvisades han och tillbragte 7 år i Paris. Sedermera blef han medlem af lagstiftningskommissionen, generaldirektör för undervisningen, föreståndare för nationalbiblioteket och medlem af kungl. akademien. Död 1860. T. författade bl. a. Historia de la civilisation española (4 bd, 1840), ett genom rikt innehåll och mönstergill stil utmärkt arbete, och Poesias liricas, satiricas y dramaticas (1821; 2:dra uppl. 1832), medelmåttiga dikter i den klassiska skolans smak, samt, på ett annat område, Elementos de jurisprudencia mercantil (15 bd, 1828; ny uppl. i 10 bd 1845--46).
Tapiau, stad i preussiska regeringsomr. Königsberg (Ostpreussen), vid Pregel, som der utsänder Deime till Kurisches haff. 3,057 innev. (1885). Liflig industri och handel. Tyska ordens 1351 uppförda slott, der ordens siste högmästare och den förste hertigen af Preussen, Albrekt af Brandenburg, dog (1568), är nu korrektionsinrättning.
Tapio, Finsk mytol., skogens mäktige herskare, skildras i runorna bärande gråbrunt skägg, en hög barrhatt och en pels af trädmossa. Hans vanligaste epitet är Kuippana, den långhalsade eller i allmänhet den till växten reslige. Äfven benämnes han Hippa, hvilket namn enligt Castrén hänvisar på hans höga hatt, men enligt Lönnrot betecknar »den qvicke, lättrörlige gubben». Andra ofta använda epitet för T. äro skogens eller ödemarkens konung, kullens gubbe med guldprydt bröst, t. o. m. jordens husbonde eller upprätthållare. Dessa och många andra benämningar angifva alla den utomordentligt stora dyrkan, hvarmed T. af finnarna hedrades såsom herskare öfver deras förnämsta inkomstkälla, skogen. Äfven såsom beskyddare af den om somrarna i skogen betande boskapen anropades T. och hans folk ifrigt af dem. T. hade såväl en mäktig gemål, Mielikki (se denna), som ock en oändlig skara barn och tjenare. Bland detta hans folk äro särskildt att märka metsän immet, »skogens jungfrur», metsän tyttö, »skogens dotter», vanligen kallad Tellervo, samt metsän piika, »skogens tjensteflicka», hvilken ofta omtalas särskildt för sig och då vanligen saknar personnamn. Hon skildras såsom liten till växten och erhåller ofta binamnet simasuu, »honingsmunnen», emedan hon i likhet med skogens öfriga gudomligheter troddes förtära honing. I egenskap af herdinna var hon försedd med en flöjt, simapilli, »honingsflöjten». Man anropade henne att med flöjten väcka den sofvande Mielikki, för att denna måtte höra jägarens böner och sända honom byte. För öfrigt ansågs det höra till såväl »skogstjensteflickans» som till flere andra skogsgudomligheters göromål att utsätta stakar och hugga märken i träden till ledning för jägaren under hans färder i skogen. Till T:s folk hörde vidare hans son Nyyrikki, som hade samma uppgifter som hans qvinliga betjening, Tuulikki (egentl. »vindens dotter»), som särskildt ledde vildbrådet till den sökande jägaren, samt slutligen alla träds skyddsgudinnor, såsom Tuometar, häggens beskyddarinna, Hongatar, furans »goda värdinna», Katajatar, enens »sköna jungfru» och Pihlajatar, rönnens »lilla flicka». Med ett allmänt epitet kallas dessa metsän luonnottaret, skogens qvinliga naturandar. Dessa gudomligheters lif var dock ej bundet vid något individuelt naturföremål, utan de voro fria naturväsenden, som fortlefde i hela slägtet af de föremål, hvilkas skyddsväsende (haltia) de voro. Om T:s boning se Tapiola. O. G.
Tapiocca. Se Manihot.
Tapiola, Finsk mytol., skogsguden Tapios boning, äfven kallad Metsola, Metsän linna (skogsboningen, skogsborgen), Havulinna (barrborgen), Lumilinna (snöborgen), Sarvilinna (hornborgen) o. s. v. T. var beläget på södra sluttningen af ett berg, benämndt Tapiomäki (Tapiobacken), Tuomivaara (häggberget) m. m. På främre sidan var T. omgifvet af kärr och rundtomkring af småskog. En runa omtalar t. o. m. tre gårdar i T., en af trä, en annan af ben, den tredje af sten. Denna sistnämnda beskrifves såsom synnerligen härlig, med sex gyllene fönster på hvarje vägg. I dessa boningar sitta Tapio och hela hans talrika följe i sköna högtidskläder, om de äro mildt stämda mot jägaren; i motsatt fall visa de sig i ful och mörk drägt samt motbjudande uppsyn. I T:s rymliga visthus funnos stora skatter. Der fanns bl. a. honingen, skogens ljufva öl, på en skogstufva midt på en gyllene kulle. Den förnämsta rikedomen i T. utgjordes dock af de många vilda djuren, hvilka med största omsorg bevarades af Tapiofolket och särskildt af dess omtänksamma värdinna, Mielikki. O. G.
Tapiomäki. Se Tapiola.
Tapir, Tapirus, zool., ett till ordn. Perissodactyla (se Hofdjuren) hörande däggdjursslägte, hvilket skiljer sig från öfriga till denna ordning hörande djur genom förekomsten af fyra med hofvar försedda tår å fram- och tre å bakfötterna, genom sin till en kort, rörlig snabel förlängda nos samt genom tandsystemets beskaffenhet: sex framtänder ofvan och nedan, hörntänder samt sju kindtänder i öfver- och
Källa: Project Runeberg · ·
