Tarquinius

Tarquinius. 1. Lucius T. Priscus (»den äldre») var enligt traditionen Roms femte konung. Han skall hafva varit son af Demaratos, hvilken, fördrifven från Korint, bosatt sig i Tarquinii. T., som der hade namnet Lucumo (se d. o.), ingick giftermål med den förnäma och genom sina insigter i den etruskiska spådomskonsten utmärkta Tanaquil, hvilken, drifven af ärelystnad, förmådde honom att utvandra till Rom för att der vinna en mera lysande ställning. I Rom blef Lucumo, som der antog namnet Tarquinius, vän och förtrogen med konung Ancus Martius, som slutligen satte honom till förmyndare för sina söner. T. tillvällade sig emellertid sjelf konungamakten och utöfvade den med klokhet och kraft. Han förde framgångsrikt krig med latinerna, inrättade i Rom de s. k. stora festspelen och lät i staden anlägga nödiga afloppsledningar (cloaca maxima) och uppföra byggnader, som skulle göra den värdig att blifva hufvudstaden i Latium. Med T. började nämligen den romerska konungatidens eröfrings- och storpolitik, sedan fullföljd af hans måg och son. Efter en regering af 38 år skall han blifvit mördad på tillskyndan af sin företrädare Ancus' söner. Berättelserna om T. äro emellertid så osäkra, att man svårligen kan betrakta honom såsom en verklig, historisk personlighet. Vid hans namn kan dock knytas begynnelsen till Roms hegemoni i Latium och måhända äfven någon förbindelse med Grekland, men om kronologi och händelseföljd vet man intet med säkerhet. Tanaquil gällde i Rom såsom idealet af en husmoder och var i det hänseendet identisk med den romerska Gaia Caecilia. -- 2. Lucius T. Superbus (»tyrannen») var enligt den vanliga sagouppgiften den föregåendes son. Servius Tullius, som efter sin svärfader, den äldre Tarquinius, uppsteg på tronen, sökte afvända sina två svågrars missnöje genom att bortgifta dem med sina båda döttrar, men den ena af dessa blef konungahusets onda ande. Hon eggade sin man, T. d. y., att stämpla mot konungen och till sist låta mörda honom. T. regerade derefter visserligen med klokhet och kraft, men hänsynslöst. I det yttre fortsatte han faderns verk och underlade Rom en stor del af Latium; staden bebyggde och förskönade han ytterligare. För öfrigt ville han bryta senatens makt och uppträdde såsom en grekisk våldskonung. Härigenom framkallade han ett missnöje, som bröt ut i revolution. Genom Brutus och andra fördrefs han år 509 f. Kr. från Rom, närmast med anledning af hans son Sextus' våldsdåd mot Tarquinius Collatinus' maka, Lucretia (se denna). Han påstås haf va sökt återvinna tronen med hjelp af den mäktige konung Porsena i Etrurien, men efter all sannolikhet hade Porsena (se denne) ett annat syfte med sitt tåg mot Rom. Sagorna låta T. jämte sin måg, Octavius Mamilius i Tusculum, kämpa mot romarna vid Regillus (499 l. 496 f. Kr.); efter riktig beräkning af tidsföljden skulle han dock vid det tillfället hafva varit öfver 100 år gammal. Att T. varit en historisk person bör man dock kunna antaga. Af den tarquiniska slägten fick endast den ofvannämnde T. Collatinus stanna i Rom, der han jämte Brutus valdes att leda den nya fristaten. Äfven han gick dock sedermera i landsflykt, emedan folket hyste misstroende till honom på grund af hans börd. R. Tdh.