Tatarer (oriktigt tartarer) är ett historiskt och geografiskt namn på en stor mängd med hvarandra mer eller mindre beslägtade folkstammar i norra och mellersta Asien samt östra Europa. I det allmänna literära språkbruket har detta namn ännu en mycket sväfvande betydelse, än synonymt med de allmänna uttrycken »turanska», »turkiska» eller »turkisk-tatariska folk», än inskränkt till en gemensam beteckning för vissa under Ryssland samt till en liten del äfven under Kina och Turkiet lydande ural-altaiska stammar med turkiskt språk, och denna sista, politisk-geografiska betydelse har inom den vetenskapliga literaturen blifvit den rådande (jfr art. Turkar). Namnet leder sitt ursprung från det kinesiska ta-ta, en mongolisk stam, hvilken, känd från 5:te årh. såsom bosatt i nordöstra Gobi, utgjorde kärnan i det af Djingis-kan grundlagda väldet. Muhammedanska historieskrifvare ansluta denna stam till den legendariska stamtaflan öfver alla jordens folk i Genesis (kap. 10), genom att göra Tata och Mogol till tvillingsöner af Jafets son Turk. Senare blef tatarer ett historiskt kollektivnamn för alla de asiatiska horder af mongoliskt, tungusiskt och hufvudsakligen turkiskt ursprung, som under 12:te--16:de årh. öfrersvämmade Europa, och slutligen i sin vanligare form tartarer -- uppkommen genom en enligt sägnen från Ludvig IX i Frankrike härrörande anslutning till det underjordiska »Tartaros» -- ett etnografiskt namn af ofvan angifna sväfvande betydelse. De nuvarande tatarerna i politisk-geografisk mening äro till största delen af turkiskt och dernäst af finsk-ugriskt eller samojediskt ursprung dels med ömsesidig blandning, dels med större eller mindre tillsatser af slaviska, kaukasiska och andra stamfrämmande element. De delas lämpligast efter boplatserna i 5 stora afdelningar, hvilka åter fördela sig på ett antal af större grupper med inräknande under dessa af ett betydligt större antal i källorna namngifna, men här ej upptagna mindre grupper.
A. Ryska tatarer (omkr. 1 1/4 mill.; med inbegripande äfven af basjkirer, mesjtjerjaker, teptjarer och tjuvasjer omkr. 3 mill.) äro alla (med undantag af tjuvasjerna) muhammedaner, allmänt aktade för arbetsamhet och redlighet, driftiga jordbrukare och handlande och särskildt kända som skickliga trädgårdsodlare. De kalla sig sjelfva icke tatarer, utan vanligast »muslimin», och omfatta följande 4 grupper. 1. Kazanska tatarer l. Volgatatarer (öfver 1,100,000), näml. nära 1/2 mill. (1869) i guvern. Kazan, omkr. 100,000 i hvart och ett af guvern. Ufa, Simbirsk, Vjatka och Samara samt mer än 300,000 i Nisjnij-Novgorod, Rjazan (»Kasimofska-tatarer»), Pensa, Saratov, Perm och Orenburg. Afkomlingar af den »Gyllene horden», Kiptjak, som i 13:de årh. framträngde till Volgadalen och der uppblandats med bulgarer, andra finska stammar och ryssar, tala de ännu i dag ett rent turkiskt språk, som utbildats till literaturspråk för de flesta öfriga tatariska folk i Europa och Asien. Om deras historia se Gyllene horden, Kazan och Ryssland (historia). Till dem räknas i nyare vetenskaplig literatur alltid den turkiska stammen basjkirer (baschkirer), omkr. 900,000, och ofta äfven de ursprungligen finska, men nu tatariserade stammarna mesjtjerjaker och teptjarer, till stor del uppgångna i basjkirerna, samt slutligen tjuvasjerna, till ett sammanlagdt antal af omkr. 1 mill. 2. Litaviska tatarer, redan på Vitovts tid invandrade i Litaven, nu bosatta i guvern. Kovno, Vilna, Grodno, Minsk, Volynien och Plock, till ett antal af 7,000, hvaraf många tala polska. 3. Astrachanska tatarer (omkr. 25,000), i det liknämnda guvemementet, lemningar efter det en gång mäktiga kanatet Astrachan, nu dels flitiga trädgårdsodlare, dels steppnomader (»kondurofska tatarer»). 4. Krimska tatarer, i guvern. Taurien, dela sig i »bergtatarer» på södra Krim och »stepptatarer» på norra Krims och det angränsande fastlandets stepper. Uppblandade med italienare (genueser), greker och judar, anses de förre representera den i yttre afseende noblaste tatariska typen och skilja sig dermed betydligt från de med kalmucker uppblandade stepptatarerna. Af dessa senare är en mindre del (omkr. 15,000) nogaier, en stam, som fått sitt namn af sin förste ledare, Nogai, men för öfrigt på intet vis skiljer sig från de öfrige stepptatarerna. Under krimska kanatets blomstringstid, 15:de--17:de årh., kunde de uppställa 200,000 ryttare, men deras ännu i början af 19:de årh. betydliga antal har genom utvandringar dels efter Krimkriget 1856, dels till följd af lagstiftningsåtgärder, 1860--63 och 1871, till olika delar af Turkiet (Dobrudsja, Mindre Asien o. a.) så sjunkit, att det numera ej torde öfverstiga 90,000.
B. Kaukasiska tatarer (omkr. 1 1/2 mill.), alla muhammedaner och närmast beslägtade med Krimtatarerna, men uppblandade med tjerkesser, kalmucker, georgier, armenier och perser, hafva utan egen sjelfständighet delat dessa folkslags öden inom Kaukasuslanden. De dela sig i följande 4 grupper: 1. Nordliga tatarer (omkr. 80,000), samt nogaier och jedisaner (omkr. 20,000), till större delen nomader, på stepperna mellan Tereks och Kumas nedre lopp i guvern. Stavropol. 2. Kumyker (omkr. 80,000) och nordliga tatarer (omkr. 20,000), i Terekprovinsen mellan Tereks och Serlaks nedre lopp samt vidare söderut i prov. Dagistan utmed Kaspiska hafvets kust ända ned till Derbent. 3. Karatsjajer och kabardinska bergstammar (omkr. 30,000), v. och ö. om Elbrus kring Kubans och Tereks källor i gränsdistrikten mellan Kuban- och Terekprovinserna. 4. Aserbejdjanska tatarer (öfver 1 mill.) och nordliga tatarer (omkr. 60,000), ypperliga frukt- och vinodlare, till stor del sjiiter, upptaga med sin hufvudmassa hela Kuras och Aras' floddalar ända från Tiflis och Erivan ned till Kaspiska hafvet, i guvern. Tiflis och Erivan blandade med smärre grupper af armenier och kurder samt i guvern. Baku med tater och talisjer vid Kaspiska hafvet n. om staden Baku, dessutom till en mindre del i guvern. Kars.
C. Sibiriska tatarer (omkr. 100,000), till stor del af ugriskt eller samojediskt ursprung, men sedan flere århundraden tatariserade, dela sig i 5 grupper. 1. Irtysjtatarer l. tureliner, s. om Tobolsk, mellan nedersta Tobol och Irysj från staden Tiumen i v. till Tara i ö., lemningar efter det af Jermak 1584 eröfrade sanatet Isker vid Irtysj, jordbrukare och redan i 18:de årh. omvända från islam till kristendomen. Till dem ansluta sig vidare österut:. 2. Barabin(ts)erna i Baraba-steppen mellan Irysj och Ob, nomader, dels muhammedaner, dels ännu sjamanister, samt 3. Tsjolym-tatarer i Tsjolyms floddal mellan Ob och Jenisei från Tomsk till Atsjinsk, jordbrukare och kristna. Söder om dessa grupper, tillsammans omkr. 50,000, och skilda från dem genom ett bredt, af ryssar upptaget område, bo 4. Abakan-tatarer (katsjintser, koibaler, beltirer, sagajtser, kysyler och sjor-tatarer) samt karagasser och kamasin(ts)er på norra sluttningarna af Sajanska bergen, de förre kring floden Abakan ända ned till Teletskoje-sjön i s., de senare ö. om dem omkring Kans, Birjusas och Udas källor, tillsammans omkr. 15,000, till största delen nomader och döpta, men ännu fasthållande vid sjamanismen. 5. Altai-tatarer el. altajer, a) i norra Altai: teleuter, hvilka sjelfva kalla sig telenget eller karakalmak (omkr. 6,000), vid. Batsjat (en biflod till Ob från höger), rester efter det forna Öiröt-riket vid Irtysj, flitiga åkerbrukare, men ännu sjamanister, samt kumandin(ts)er, lebed-tatarer och jisjkisji (»svartskogsfolk»), mellan Obs öfre lopp (Katunja) och Teletskoje, tillsammans omkr. 20,000, till största delen jägare och sjamanister; b) i egentliga Altai: altaiska el. bergskalmucker, med orätt så benämnda af ryssarna (sjelfva kalla de sig altaikisji, »Altaifolk»), samt dvojedanerna, »dubbelt skattskyldiga», så kallade, emedan de ända till 1865 betalade skatt både åt Kina och Ryssland. (deras eget namn är telenget), i Katunjas och Tsjarysch's flodområden ända till de i Teletskoje från s. infallande floderna Tsjolyschinan och Basjkaus i ö., tillsammans omkr. 15,000, sjamanistiska nomader. De sibiriske tatarerna, benämnas hos ryska författare ofta efter de »distrikt» eller »kretsar» hvartill de höra i administrativt hänseende. Så heta de 3 första grupperna tiumenska, tobolska och tomska, den 3:dje atsjinska, den 4:de minusinska och den 5:te kusnetskiska och byska tatarer.
D. Central-asiatiska tatarer utgöras af de i Kuldsja-distriktet bosatta tarantsjerna (se d. o.), omkr. 40,000, dels under ryskt, dels under kinesiskt välde.
E. Mongoliska tatarer dela sig i 2 grupper, 1. Sojoner l. sojoter (af Tatar, sojong), af ryssarna kallade sajantser, af mongolerna urangtsjai, med inhemskt namn tuba (omkr. 30,000), helt och hållet på kinesiskt område, i sydvestra Mongoliet, s. om Sajanska bergen, mellan Tangnu-oola, gränsberget mot Dsungariet i s. v. och sjön Kosogol i ö., till en liten del äfven s. om Tangnu-oola ned till floden Kobdo. Af ugriskt eller samojediskt ursprung och sedan fullständigt tatariserade, synas de nu alltmer benägna att antaga mongolernas seder och språk. För öfrigt äro de till största delen nomader och buddhaister, till mindre delen jordbrukare och sjamanister. 2. Chami-tatarer, hvilka sjelfva kalla sig jerlik (»infödingar»), af uiguriskt ursprung, liksom tarantsjerna. och bosatta i Chamidalen på Tian-sjans östligaste sluttningar mellan Dsungariet i n. och Gobi i s. Deremot räknas de i dessa trakter liksom ock i Dsungariet och Kuldsjadistriktet bosatte dunganerna, ehuru af samma turkiska härkomst som de flesta tatariska folk, vanligtvis icke till tatarer, då de sedan länge, med bibehållande af islams religion, hafva antagit kinesernas språk och seder. Å andra sidan inbegripas stundom såväl de i Vest-Turkestan bosatte kirgiserna, ösbekerna o. a. turkiska stammar som »öst-turkarna» i Öst-Turkestan under benämningen »centralasiatiska tatarer», liksom äfven jakuterna i nordöstra Sibirien under »sibiriska tatarer», men i bägge dessa fall fattas då ordet tatarer i sin numera mindre vanliga och lämpliga betydelse af etnografiskt synonym med turkar i vidsträckt mening. Mera lämplig är den äfven förekommande benämningen »kinesiska tatarer», hvarunder sammanfattas såväl gruppen E som de numera under Kina lydande »östturkarna» i Öst-Turkestan och dunganerna. -- Den hithörande literaturen är högst betydande, i synnerhet på ryska, hvartill i främsta rummet höra de många afhandlingarna i kejs. ryska geograf. sällskapets »Izvjestija» och »Zapiski» samt Semjenovs och Potjanins supplement till den ryska öfvers. af Ritters »Erdkunde» (Asien). Jfr vidare Petermanns »Mittheilungen»: »Die völker Russlands» (bd 23, 1877), »Die ethnographie Russlands» (Ergänz. 54: 1878) och »Ethnographie des Kaukasus» (bd 26, 1880), Venjukov: »Die russ-asiat. grenzlande» (1874), Reclus: »Nouv. géogr. univers.» (bd 5 och 6), Radloff: »Ethnogr. übersicht der türkstämme Sibiriens u. der Mongolei» (1883) samt art. Tatariska språken. H. A.