Turkar, ett namn, som i sin vanliga, inskränkta betydelse betecknar den herskande folkstammen i det nuvarande Turkiet, är i vidsträckt, etnografisk bemärkelse, såsom synonym med »turkiska folk», »turkisk-tatariska folk», en gemensam benämning på en hel mängd folkslag, hvilka tillsammans bilda den turkiska grenen af den ural-altaiska folk- och språkstammen (jfr Mongoliska rasen, sp. 245). I historisk tid framträda turkiska folk, enligt kinesiska källor, redan före Kr. f. under namnet hiong-nu (se d. o.) och senare, i början af 6:te årh. e. Kr., under det mer specifika namnet tukiu (kinesisk ombildning af ordet turk). Dessa tukiu voro bosatta i Kin-sjan-bergen, sannolikt det nuv. Altai, som på denna grund anses vara den turkiska rasens moderland. De eröfrade hela Hiong-nu-riket i Central-Asien, och under sin furste Sindjibu mottogo de vänskapliga beskickningar från kejsar Justinus II (568 och 575), men besegrades sedan (omkr. 750) af uigurerna. Andra historiska folk af otvifvelaktig turkisk härkomst äro kumaner, petjeneger, uigurer och ogus (l. ghuzz). De sistnämnde, hvilka sannolikt voro en gren af de i Öst-Turkestan bosatte uigurerna, invandrade under kalifen El-Mahdi (775--785) till Transoxanien, utbredde sig småningom öfver hela Vest-Turkestan och vidare söderut samt vunno som liftrupper hos abbasiderna en inflytelserik ställning. Enskilda individer gjorde sig som guvernörer för aflägsna provinser sjelfständiga och grundade oberoende dynastier, såsom tulunider och ichsjider i Egypten, gasnavider i Persien. Den i Vest-Turkestan qvarvarande hufvudmassan af ogus-stammen grundade dels den sjelfständiga Chovaresm-staten (se Kovaresmien), dels uppgick den i de mäktigvordne seldsjukerna (se d. o.) och utgör den egentliga kärnan af de nuvarande turkmenerna. Såsom hufvudsakligen turkar anses ock de historiska folken avarer och chazarer samt möjligen hunner.
De nuvarande turkiska folken delas geografiskt i följande hufvudgrenar: 1) Tatarer (se d. o.) i östra och sydöstra Ryssland med Krim och Kaukasien samt vestra Sibirien, af hvilkas samtliga antal (omkr. 4 1/2 mill.) väl 3 mill. torde kunna anses vara af turkisk härkomst. 2) Jakuter i nordöstra Sibirien, omkr. 200,000. 3) Kirgiser (kazaker), omkr. 2 1/2 mill. 4) Kara-kalpaker, omkr. 300,000. 5) Turkmener, omkr. 1 mill., och 6) Ösbeger (usbeker), omkr. 2 mill., alla i Vest-Turkestan. 7) Östturkar (i inskränkt bemärkelse) l. uigurer (kasjgarer, jarkander, kara-kirgiser m. fl.) i Öst-Turkestan, omkr. 1 mill. 8) Ilat l. ilijat (»stammar»), under hvilket namn sammanfattas en mängd i Persien bofasta eller nomadiserande stammar (i allt omkr. 2 mill.), äfven kallade »aserbejdjanska turkar» på den grund att de fleste af dessa stammar, framförallt den största, afsjar (ausjar), tillhöra prov. Aserbejdjan och att deras dialekt gifvit sitt namn, aserbejdjani l. aseri, äfven åt de öfrigas. En af dessa stammar, kadjar, omkring Asterabad i norra Persien, har gifvit landet dess nuv. dynasti. 9) Osmaner (osmanli), hvarunder inbegripas alla de turkiska undersåtar i Europa, Mindre Asien och norra Afrika, som hafva turkiskt modersmål. Hufvudmassan af dessa, de egentlige osmanerna, kan anses som afkomlingar af ogus- och seldsjuk-stammar. Dernäst talrika äro invandrade tatarer och turkmener samt kisil-basch (»rödhufvuden»), de senare inkomna från Persien och nu bosatta i vilajeten Sivas och Angora. Samtliga antalet osmaner uppskattas till minst 6 mill. (enl. Vámbéry 10 mill.). Grupperna 3--7 bruka ofta med ett gemensamt namn kallas »central-asiatiska turkar» eller »öst-turkar» (i vidsträckt bemärkelse) i motsats till osmanerna såsom »vest-turkar». Derjämte nyttjas namnet turkar oegentligt om alla grupperna 2--9 i motsats till »tatarer», likasom detta namn å sin sida stundom utsträckes öfver alla grupperna 1--7 (jfr Tatarer, slutet). Etnografiskt kunde äfven dunganerna (se d. o. och Tatarer) anses som turkar, hvilket dock till följd af deras öfvergång till kinesiska språkstammen ej är brukligt. Samtliga antalet turkar, hvilka i en sammanhängande massa upptaga en stor del af östra och vida största delen af sydöstra Europa, Mindre Asien, Central-Asien och vestra Sibirien, skulle enligt ofvanstående uppgå till omkr. 18 mill. Men då, oafsedt olika åsigter om hvilka folk böra etnografiskt anses som turkar eller ej, beräkningarna för alla land utom Ryssland äro ytterst osäkra, kan denna siffra vara felaktig på flere millioner när, ehuru dock innesluten inom de sannolika gränserna af 15--25 mill. I politiskt hänseende är det numera blott osmanerna, hvilka -- såsom den herskande stammen i Turkiet -- ega full sjelfständighet. Tatarer, jakuter och alla turkiska stammar i Vest-Turkestan stå antingen direkt eller genom vasallstaterna Kiva och Bokhara under rysk, de i Öst-Turkestan under kinesisk öfverhöghet. De öfriga lyda under Persien och till någon liten del under afganska furstar. I religiöst afseende äro jakuterna samt några sibiriska och östryska tatarstammar till namnet grekisk-katolska, men hufvudsakligen ännu sjamanister. Stammarna i Persien äro mestadels sjiitiska och alla öfriga sunnitiska muhammedaner. I fysiskt hänseende anses den äkta turkiska typen vara att finna i Central-Asien, enligt Reclus o. a. hos kirgiserna, enligt Vámbéry hos ösbeger och turkmener; äfven i afseende på språkets renhet täfla kirgiser och turkmener om främsta rummet. Den osmanska typen i Europa betraktas deremot som den genom korsning mest »förädlade», d. v. s. bragt till största öfverensstämmelse med det europeiska skönhetsbegreppet. Osmanerna sjelfve anse sig genom sitt upptagande af arabisk-persisk kultur hafva upphört att vara turkar och vidkännas icke längre detta af och om de central-asiatiske turkarna nyttjade namn. De anse ock sitt språk »förädladt» genom den omåttliga öfversvämningen af arabiska och persiska ord. -- Jfr (jämte den i art. Tatarer och Turkestan anförda literaturen) Vámbéry: »Die primitive cultur des turkotatarischen volkes» (1879), »Das Türkenvolk, in sein. ethnol. u. ethnogr. beziehungen» (1885), vidare de större reseverken af Vámbéry och Ujfalvy samt art. Turkiska språken. H. A.