Temperament

Temperament (af Lat. temperare, blanda; emedan de gamle antogo temperamentet bero på en viss blandning af kroppens vätskor), psykol., en menniskas egendomliga beskaffenhet med afseende på hennes känslors och viljeyttringars större eller mindre rörlighet och mottaglighet för inverkan utifrån. Ehuru hvarje menniska tvifvelsutan har sitt alldeles särskilda temperament, har man dock fördelat dessa i fyra större grupper eller s. k. hufvudtemperament: 1) det flegmatiska, hvars kännetecken äro lugn och jämnvigt, hvilka kunna urarta till bristande företagsamhet och energi, till tröghet och likgiltighet; 2) det sangviniska, hvars kännetecken äro liflighet och lätthet för att tillegna sig nya intressen, mångsidighet och lätthet att finna sig i lifvets skilda lägen, men som kan urarta till ombytlighet, ostadighet, brist på ihärdighet i fullföljandet af ett fattadt syfte och nyckfullhet; 3) det koleriska, hvars kännetecken äro kraft och hänsynslöshet i fullföljandet af ett fattadt mål, lätt urartande till våldsam brutalitet emot allt, som står detta i vägen, till ogranlagenhet och hersklystnad; 4) det melankoliska, som kännetecknas företrädesvis af benägenhet för subjektivism och för misstro och tvifvel, förenade med innerlighet och känslosamhet, och som urartar till ett sjukligt fördjupande i sig sjelf, misstänksamhet och tvifvelsjuka, hopplöshet och svårmod; detta temperament bör ej förblandas med själssjukdomen melankoli (se d. o.). Hufvudtemperamenten förekomma jämförelsevis sällan rent typiska. Vanligeri finner man blandformer. Med iakttagande deraf att det sangviniska temperamentet oftast, det flegmatiska mest sällan framträder i mer afgjordt typisk form gäller, att dessa båda temperament vanligen förenas med hvarandra, att det sangvinisk-melankoliska temperamentet (liflighet i förening med subjektiv känslosamhet, tendens till fantastiskt svärmeri) ej häller är sällsynt samt att detta ej häller är fallet med det flegmatisk-melankoliska (apatisk, dådlös känslosamhet) och det kolerisk-flegmatiska (tendens till våldsam hänsynslöshet och vrede hos i allmänhet lugna personer). Sällsynt är deremot föreningen af sangviniskt och koleriskt temperament, ehuru den stundom förekommer, vanligen dock med afgjord öfvervigt åt endera sidan. Det kolerisk-melankoliska temperamentet (en innerlig förening af subjektivt djup och kraftig praktisk energi) skulle visa menniskan i hennes högsta fulländning, och erfarenheten visar, att män, som ej blott förstått och kunnat fylla sin tids kraf (det göra kanske sangvinikern och hans själsfrände bäst), utan äfven uträttat något af afgörande vigt för alla tider, varit af naturen utrustade med detta temperament. -- Temperamentet är jämförelsevis oberoende af öfriga anlag, nationalitet och kön. Dock har man trott sig finna, att vissa temperament särskildt lämpa sig för vissa yrken, och att hos olika nationaliteter och kön det ena eller andra temperamentet är mer vanligt. Så t. ex. kännetecknas fransmännen af ett sangviniskt och den semitiska rasen af ett kolerisk-melankoliskt temperament, ehuru naturligtvis individuella undantag finnas. Hos mannen synes det koleriska och flegmatiska, hos qvinnan det sangviniska och melankoliska temperamentet företrädesvis rådande, dock äfven detta med vanligen förekommande individuella undantag. -- Temperamentets ärftlighet är höjd öfver allt tvifvel. Sitt ärfda temperament torde menniskan minst af allt vara i stånd att under lifvet förändra. Hennes sedliga uppgift med afseende derpå är hvarken att i strid mot naturen undertrycka dess yttringar, ej häller att ohejdadt öfverlemna sig åt de tendenser det inger henne. Hon bör söka att tillgodogöra sig det bättre i dessa och med hänsyn härtill inrätta sitt lif, men undertrycka de sämre, hvilka lemnade åt sig sjelfva lätt leda till urartning och till ett förfeladt lif. Detta hindrar dock ej, att olika sidor i temperamentet företrädesvis framträda under olika åldrar. Så lutar barndomen mest åt den sangviniska, ungdomen åt den melankoliska, mannaåldern åt den koleriska och ålderdomen åt den flegmatiska sidan. L. H. Å.