Testamente (Lat. testamentum, af testari, taga till vittne på, göra något bekant), jur., en persons förordnande om sin förmögenhet med afseende å sitt frånfälle. Öfriga i ett testamente förekommande anordningar, beträffande förmynderskap, barns uppfostran, begrafning etc., utgöra ej något väsentligt innehåll i testamentet och falla ej under de med afseende å detsamma gifna bestämmelserna. Från gåfva skiljer testamentet sig derigenom att dess bestämmelser äro afsedda att träda i kraft först med testamentsgifvarens dödsfall, från arfförening åter derigenom att det icke utgör något aftal, utan en rättshandling af allenast en person. Härmed står i förbindelse, att den testamenterande när som hälst kan återkalla sitt testamente.
Enligt svensk rätt gälla rörande testamente i hufvudsak följande regler. Testamente kan upprättas muntligen eller skriftligen. I båda fallen skola närvara två vittnesgilla personer, som på förhand särskildt tillkallats. Ett skriftligt testamentes innehåll behöfver ej delgifvas vittnena. Den, som upprättat testamentet, testator (se d. o.), kan nöja sig med att inför dem beteckna den förut uppsatta handlingen såsom sitt testamente. För denna händelse är dock särskildt af nöden, att vittnena genom sina namnteckningar individualisera testamentshandlingen. Till bevis för testamentets riktiga tillkomst är vid uppstående tvist emellertid ej till fyllest, att vittnena lemnat skriftligt intyg i saken. De måste äfven hafva hörts på ed inför domstol. Derför fordrar försigtigheten, att dylikt vittnesförhör snarast möjligt efter testamentets upprättande begäres. Hvad vittnena hafva att intyga är ej allenast sjelfva det testamentariska förordnandet och de dervid förekommande omständigheterna, tid och plats etc., utan äfven att testator varit af dem förut personligen känd, vid tillfället besuttit sundt och fullt förstånd samt handlat af fri vilja. Undantagsvis kan ett obevittnadt skriftligt testamente ega full rättskraft. Vilkor är härvid, att vittnen ej kunnat anskaffas före dödsfallet, hvarförutom testamentet måste vara skrifvet och underskrifvet af testator sjelf. Den, hvilken tillagts förmån i testamente, skall dels inom viss tid från testators dödsfall och erhållen kännedom om testamentet bevaka detsamma, d. v. s. ingifva det till den domstol, under hvars värjo den aflidne lydt, dels derefter delgifva det åt dem, som enligt arfsordningen äro närmast att ärfva. Desse ega derefter att inom viss tid klandra testamentet medelst stämning till förenämnda domstol. Underlåtenhet att bevaka testamentet beröfvar det dess kraft; underlåtenhet att klandra det bevakade och delgifna testamentet bereder det full giltighet. Bevakning och klander gälla blott för den, som anställer dem, delgifning och klander blott mot den, i förhållande till hvilken de verkställas.
För testamentes återkallande behöfver ej viss form iakttagas. Dertill hör ej mera, än att testator gifver ett bestämdt uttryck åt denna sin vilja. Har skriftligt testamente upprättats, är det tillräckligt, att han förstör detsamma. Ett annat sätt är att upprätta ett nytt testamente. Till den del, som det nya testamentet ej innefattar bestämmelser, stridiga mot det äldres innehåll, kommer detta senare dock att bestå. I förhållande till intestatarf (se d. o.) ställer sig rätt på grund af testamente så, att i den mån, som testamentet ej innebär förfogande öfver förmögenheten, tillfaller denna intestatarfvingarna till fördelning enligt lag. Detta gäller äfven för den händelse att testamentet i allo eller till någon del blifver ogiltigt eller eljest ej kan bringas i verkställighet, så framt icke testator med afseende å ett sådant fall träffat särskilda testamentariska dispositioner. Härvid kommer framförallt i betraktande, att testamentstagare dör före testator. Testamentet förfaller nämligen då i hvad det rör sådan testamentstagare. Har en person bröstarfvingar, d. v. s. barn eller annan afkomma, eger han ej att genom testamente förfoga öfver mera än en viss del, enligt regeln hälften, af sin qvarlåtenskap. Men då efter honom finnes omyndigt eller till arbete vanfört barn i behof af särskildt understöd, kan denna del blifva större eller mindre, alltefter som testamentet göres till förmån för sådant barn eller icke. Ett testamente, som står i strid med här skildrade bestämmelser, rättas vid klander af behörig intestatarfvinge till öfverensstämmelse med lag. Särskilda arter af testamente äro fideikommiss (se d. o.) och inbördes testamente (se d. o.).
Testamentet är ett rent romerskt institut. Ursprungligen var det en vilkorlig adoption, nämligen med afseende å det fall att testator skulle dö utan att efterlemna bröstarfvinge. Det var således ej i främsta rummet ett förordnande om förmögenhet, utan ett utnämnande af någon, som kunde inträda i testators alla rättigheter och förpligtelser och såmedelst i sig upptaga och fortsätta testators personlighet. Deraf berodde vissa, ännu i den senare romerska rätten qvarstående föreskrifter. Ingen kunde ärfvas dels af intestatarfvinge och dels enligt testamente. Genom testamente kunde ej träffas anordningar rörande allenast en del af förmögenheten. En sådan anordning skedde på det sätt, att det ålades den genom testamentet insatte arfvingen att till annan eller andra utgifva vare sig viss andel af qvarlåtenskapen eller särskilda förmögenhetsobjekt. Från den romerska rätten har testamentet öfvergått till samtliga de moderna folkens rättssystem. Men i anslutning till en redan i den senromerska rätten framträdande omgestaltning af institutet har man i det stora hela upphört att vidhålla nyssnämnda, af dess historiska ursprung föranledda rättssatser och dermed tillegnat sig den för den svenska rättens del angifna uppfattningen af dess karakter. Men i öfrigt äro rättsnormerna hemtade från den romerska rätten. Bearbetningar och afvikelser hafva dock egt rum. Och till följd häraf förete rättssystemen jämväl olikheter i förhållande till hvarandra. Sålunda äro formerna för testamentes upprättande annanstädes olika med dem hos oss, samt bestå här och hvar dels alldeles icke några förbehåll om laglott för intestatarfvingar (England), dels ock bestämmelser derom till förmån ej blott för bröstutan äfven för bakarfvingar (Frankrike).
I svensk rätt omtalas testamente redan i landskapslagarna. Det var till en början hufvudsakligen kyrkan, som i eget intresse arbetade på dess införande. Motstånd mötte från slägten. Och till dess förmån voro i början inskränkningarna i testamentsfriheten gjorda, enligt landsrätt så, att arfvejord var undantagen. Nu gällande, för lands- och stadsrätt gemensamma föreskrifter om laglott för bröstarfvingar hafva efter mönster af den romerska rätten införts genom k. förordn. d. 21 Dec. 1857. A. W.