Themptander, Oscar Robert, statsman, född i Stockholm d. 14 Febr. 1844, tillhör en slägt, som på 1600-talet tog sig namn efter hembygden, Tämta församling i Skara stift. Hans farfar, Sven T. (f. 1779, d. 1848), var juris professor i Upsala och 1825--47 justitieråd. T., som 1861 blef student i Upsala, aflade redan i Dec. 1863 hofrättsexamen och fäste i sammanhang dermed den allmänna uppmärksamheten vid sig, i det han, af prof. Lindblad underkänd i pröfningen, hos det akademiska konsistoriet begärde och med framgång bestod offentlig examen. Redan 1862 hade T. inskrifvits i Ecklesiastikdepartementet. I Dec. 1863 började han tjenstgöra jämväl i Justitierevisionen och Svea hofrätt, sedermera äfven i Krigshofrätten, der han 1866--69 var t. f. sekreterare och 1869--70 t. f. fiskal, och hade 1865--71 derjämte anställning såsom notarie vid riksdagen. 1870 utnämndes han till vice häradshöfding, antogs 1871 till sekreterare hos justitieombudsmannen och utnämndes 1874 till advokatfiskal i tullverket, efter att förträffligt hafva skött sekreterarebefattningen i 1873 års bevillningsutskott. Efter att sedan 1874 hafva förestått Generaltullstyrelsens kansli utnämndes T. 1878 till byråchef i nämnda styrelse. S. å. insattes han af regeringen i komitéerna för utarbetande af lagförslag rörande inteckning i jernväg och för tulltaxans omarbetning, kallades af riksdagen till suppleant hos bankofullmäktige och valdes af Stockholms stad till ledamot af Andra kammaren.
Den 7 Dec. 1880 inträdde T. såsom konsultativt statsråd i den af grefve A. Posse i April s. å. bildade minister, men öfvertog redan d. 8 Mars 1881 finansportföljen, som han innehade äfven i Thyselius' kortvariga kabinett, och utnämndes efter dennes afgång d. 16 Maj 1884 derjämte till statsminister. Den 16 Maj 1886 lemnade han emellertid, till en del af helsoskäl, chefskapet för Finansdepartementet åt frih. G. Tamm, hvilken sedan d. 29 April s. å. förestått detsamma. De frågor, som framförallt stodo på dagordningen under T:s ministèr, voro de sedan 1873 sammanknutna frågorna om försvarets ordnande och grundskatterna samt den med makt framträngande frågan om återgång till en mera protektionistisk tullagstiftning. Redan såsom riksdagsman gaf T. tydligen tillkänna, att han å ena sidan ej vore vän af en värnpligtsarmé och å den andra ansåge, att rust- och rotehållare ej kunde betungas med en ökning af beväringsöfningarna, och att indelningsverket borde upplösas. Det lyckades T., hvad som ej lyckats hans företrädare, att bringa försvars- och skattefrågornas lösning ett stycke på väg, då riksdagen 1885 antog det af krigsministern Ryding (se denne) utarbetade förslag till utsträckning af värnpligtstiden och ökning af beväringsöfningarnas längd mot afskrifning af en del (30 proc.) af grundskatterna samt af rustningsoch roteringsbesvären, hvilka af statsministern T. betecknades såsom »sekelgamla orättvisor». För bevarandet af det mått af frihandel, som Sverige fått på 1850-talet, kämpade T. med energi mot den protektionistiska rörelse, som hade framkallats af den årligen försämrade ställningen bland jordbrukarna och i många industrigrenar. Slutligen, då inom Andra kammaren framträdde en mycket stark protektionistisk minoritet, tillrådde han konungen att upplösa riksdagen (Mars 1887) -- den första riksdagsupplösningen efter det nya statsskickets antagande -- med förordnande om nya val till nämnda kammare för att sålunda få ett så vidt möjligt tillförlitligt uttryck för landets opinion i tullfrågan. Den i Maj s. å. å nyo sammanträdande riksdagen visade en frihandelsmajoritet i Andra kammaren. Men tullskyddsvännerna vunno öfverhand derstädes på hösten s. å. till följd af valets egendomliga utgång i hufvudstaden, der på grund af formfel den frihandels vänliga majoriteten bland valmännen icke fick in några af sina kandidater i kammaren. Ministèren begärde sitt afsked, hvilket beviljades d. 6 Febr. 1888, då T. utnämndes till landshöfding i Stockholms län. Vid slutet af 1888 års riksdag afsade T. sig den plats af ledamot i Första kammaren för Kristianstads län, hvilken han innehaft sedan 1886. I den parlamentariska debatten har T. visat sig lugn, human, klar och gående rakt på sak.
Bland vigtigare styrelseåtgärder, utom de ofvan nämnda, till hvilkas genomförande T. såsom finanseller statsminister väsentligen medverkat, må nämnas Domänstyrelsens organisation (1882), personliga skyddsafgiftens borttagande (1883), höjning i bevillningsfria existensminimum och af de bevillningsfria afdragen för de mindre skattebeloppen, reglering af hoveriskyldigheten (1883 och 85), postsparbankens inrättande (1883, på T:s initiativ), skattefrälseräntors inlösen (1885) och anordnande af kontroll öfver försäkringsanstalter.