Sida 77
Theca ...
med ett slag tillintetgöra. Sålunda tvungos grekerna att strida samlade, hvilket var T:s plan, och de vunno den evigt minnesvärda segern vid Salamis, som räddade Greklands frihet. Äfven berättas T. hafva genom en ny budskickning påskyndat Xerxes' återtåg, i det att han gjorde honom uppmärksam på faran för att skeppsbryggorna öfver Hellesponten kunde upprifvas. Att T. med denna budskickning åsyftat att, om hans ställning i Athen framdeles skulle blifva ohållbar, i nödens stund kunna påräkna tillflykt och ynnest hos storkonungen på grund af det nyttiga råd, som han gifvit honom, är en beskyllning, som framslungats redan af Herodotos, men hvilken svårligen kan ledas i bevis. T. var efter segern vid Salamis den mest firade mannen i hela Grekland, och sjelfva spartanerna egnade honom, då han besökte deras stad, större hedersbetygelser än som kommit någon annan till del. Hans närmaste omsorg blef nu att återställa Athens af perserna förstörda fästningsverk, och med stor slughet lyckades han omintetgöra de hinder, som spartanerna af trångbröstad afundsjuka ville lägga i vägen derför. Emellertid synas hans vedersakare snart nog hafva lyckats att bringa honom i misskredit. Ty under de följande årens politiska tilldragelser träder han fullständigt i skuggan. År 471 blef han genom ostracism förvisad från Athen och vistades de följande åren i Argos. Efter den spartanske konungen Pausanias' död (467) anklagades han för delaktighet i dennes förräderi mot grekernas gemensamma sak och dömdes af en i Sparta sammanträdande internationel domstol frånvarande till döden. Efter att förgäfves hafva sökt en fristad först på Kerkyra (Korfu) och sedan hos molossernas konung Admetos i Epirus, lyckades han under många lifsfaror komma öfver till Asien, der han uppsökte den persiske konungen Artaxerxes för att tillbjuda honom sin tjenst (465). Denne öfverhopade med ynnestbevis T., som bl. a. erhöll i förläning städerna Magnesia, Lampsakos och Myus. I den förstnämnda af dessa dog han (461), sannolikt en naturlig död. Hans ben fördes i hemlighet till Attika och jordades på en udde vid inloppet till Athens af honom skapade hamn, Peiraievs. Från forntiden ega vi öfver T. en utförlig lefnåds teckning af Plutarchos och en kortfattad af Cornelius Nepos. A. M. A.
Themptander, Oscar Robert, statsman, född i Stockholm d. 14 Febr. 1844, tillhör en slägt, som på 1600-talet tog sig namn efter hembygden, Tämta församling i Skara stift. Hans farfar, Sven T. (f. 1779, d. 1848), var juris professor i Upsala och 1825--47 justitieråd. T., som 1861 blef student i Upsala, aflade redan i Dec. 1863 hofrättsexamen och fäste i sammanhang dermed den allmänna uppmärksamheten vid sig, i det han, af prof. Lindblad underkänd i pröfningen, hos det akademiska konsistoriet begärde och med framgång bestod offentlig examen. Redan 1862 hade T. inskrifvits i Ecklesiastikdepartementet. I Dec. 1863 började han tjenstgöra jämväl i Justitierevisionen och Svea hofrätt, sedermera äfven i Krigshofrätten, der han 1866--69 var t. f. sekreterare och 1869--70 t. f. fiskal, och hade 1865--71 derjämte anställning såsom notarie vid riksdagen. 1870 utnämndes han till vice häradshöfding, antogs 1871 till sekreterare hos justitieombudsmannen och utnämndes 1874 till advokatfiskal i tullverket, efter att förträffligt hafva skött sekreterarebefattningen i 1873 års bevillningsutskott. Efter att sedan 1874 hafva förestått Generaltullstyrelsens kansli utnämndes T. 1878 till byråchef i nämnda styrelse. S. å. insattes han af regeringen i komitéerna för utarbetande af lagförslag rörande inteckning i jernväg och för tulltaxans omarbetning, kallades af riksdagen till suppleant hos bankofullmäktige och valdes af Stockholms stad till ledamot af Andra kammaren.
Den 7 Dec. 1880 inträdde T. såsom konsultativt statsråd i den af grefve A. Posse i April s. å. bildade minister, men öfvertog redan d. 8 Mars 1881 finansportföljen, som han innehade äfven i Thyselius' kortvariga kabinett, och utnämndes efter dennes afgång d. 16 Maj 1884 derjämte till statsminister. Den 16 Maj 1886 lemnade han emellertid, till en del af helsoskäl, chefskapet för Finansdepartementet åt frih. G. Tamm, hvilken sedan d. 29 April s. å. förestått detsamma. De frågor, som framförallt stodo på dagordningen under T:s ministèr, voro de sedan 1873 sammanknutna frågorna om försvarets ordnande och grundskatterna samt den med makt framträngande frågan om återgång till en mera protektionistisk tullagstiftning. Redan såsom riksdagsman gaf T. tydligen tillkänna, att han å ena sidan ej vore vän af en värnpligtsarmé och å den andra ansåge, att rust- och rotehållare ej kunde betungas med en ökning af beväringsöfningarna, och att indelningsverket borde upplösas. Det lyckades T., hvad som ej lyckats hans företrädare, att bringa försvars- och skattefrågornas lösning ett stycke på väg, då riksdagen 1885 antog det af krigsministern Ryding (se denne) utarbetade förslag till utsträckning af värnpligtstiden och ökning af beväringsöfningarnas längd mot afskrifning af en del (30 proc.) af grundskatterna samt af rustningsoch roteringsbesvären, hvilka af statsministern T. betecknades såsom »sekelgamla orättvisor». För bevarandet af det mått af frihandel, som Sverige fått på 1850-talet, kämpade T. med energi mot den protektionistiska rörelse, som hade framkallats af den årligen försämrade ställningen bland jordbrukarna och i många industrigrenar. Slutligen, då inom Andra kammaren framträdde en mycket stark protektionistisk minoritet, tillrådde han konungen att upplösa riksdagen (Mars 1887) -- den första riksdagsupplösningen efter det nya statsskickets antagande -- med förordnande om nya val till nämnda kammare för att sålunda få ett så vidt möjligt tillförlitligt uttryck för landets opinion i tullfrågan. Den i Maj s. å. å nyo sammanträdande riksdagen visade en frihandelsmajoritet i Andra kammaren. Men tullskyddsvännerna vunno öfverhand derstädes på hösten s. å. till följd af valets egendomliga utgång i
På sidan nämns
Källa: Project Runeberg · ·






































