Thomas [tåma'], Charles Louis Ambroise, fransk tonsättare, född d. 5 Aug. 1811 i Metz, studerade från 1828 under Kalkbrenner, Le Sueur m. fl. vid konservatoriet i Paris, der han hvarje år tog pris och slutligen (1832) det stora »prix de Rome». På detta uppehöll han sig de författningsenliga tre åren i Italien och Wien, hvarefter han återvände till Paris 1836 och egnade sig åt dramatisk komposition. Han första små stycken gjorde lycka (La double échelle, Le perruquier de la régence, Le panier fleuri); de följande deremot mottogos kallt, hvarför han för en tid öfvergaf scenen och återvände dit först med sin Caïd (1849) och Songe d'une nuit d'été (1850), hvilka hade stor framgång och beteckna en utveckling af hans stil, från det blott graciösa uti de föregående operorna till det burleska å ena sidan och det melankoliska å den andra. Efter en ny period af ringare lycka -- hvarunder sågo dagen bl. a. Raymond (1851), Psyché (1878. omarbetad 1878) och Le roman d'Elvire (1860; i Stockholm »Drottning Elviras saga», 1865) -- förenade han alla sina bästa arbeten i Mignon (1866), som gjorde honom verldsberömd, och som gått öfver de flesta operascener (Stockholm 1873). Mignon utgör fortfarande den mest gifvande pjes Opéra comique haft alltsedan Aubers bästa stycken, med hvilka den visserligen ej kan mäta sig i ursprunglighet och qvickhet, men hvilka den öfverträffar i känslofullhet och solidt musikaliskt arbete. I sina två upplagor, den första med talad dialog och lycklig utgång, den andra med recitativ och tragiskt slut, utgör »Mignon» tillika ett slags symbol af repertoarens öfvergång på Opéra comique till alltmera seriös stil, hvilken senare kulminerade i den rent tragiska, men visserligen ock långt mera genialiska »Carmen» af Bizet. T. sjelf återvände ej vidare till det komiska fältet, utan öfvergick till Grand opéra, der han förut misslyckats, men nu med Hamlet (1868) vann en hel och med Françoise de Rimini (1882) åtminstone en half framgång (till den förra operans lycka straxt i början bidrogo väsentligen Faure och Kristina Nilsson). Bland T:s öfriga kompositioner må nämnas balletten Miranda (1889), kantater öfver Le Sueur och Boieldieu, ett reqviem, mässa, motetter, mansqvartetter, diverse kammarmusik samt piano- och sångstycken. T. blef 1851 Spontinis efterträdare i de sköna konsternas akademi och 1871 efter Auber direktör för konservatoriet, hvilket han reformerade. Sedan 1872 är han led. af den svenska musikaliska akademien. A. L.