Thule

Thule (Grek. Thoule, enligt några forskare af Forniriskt thual, norr) var hos forntidens greker och romare benämning på den längst i n. liggande delen af Europa. Namnet förekommer första gången i den beskrifning, som greken Pytheas från Massalia (Marseille) i 4:de årh. f. Kr. gjorde öfver sin färd till Britannien, och af hvilken fragment finnas införda i forntida författares arbeten. Enligt de underrättelser Pytheas inhemtade i Britannien var T. ett stort land, som låg sex dagsresor n. om Britannien och gränsade till det isiga hafvet. På grund af den skildring han lemnar om åtskilliga naturförhållanden i T. och i betraktande af att senare klassiska författare förlade Skandinaviska halfön n. om England, har man ansett, att det af Pytheas betecknade landet är Skandinaviska halfön, särskildt vestra Norge. Enligt Plinius d. ä. (d. 79 e. Kr.) är T. den »mot norden yttersta» (ultima Thule) af de stora öar, som ligga midt emot Britannien i det Germanska hafvet. Icke häller denna uppgift utesluter möjligheten att med T. förstods en del af Skandinaviska halfön, nämligen norra Norge, ty Plinius betraktade Skandinaviska halfön såsom en samling öar (Skandia, Nerigon, Thule m. fl.), ett betraktelsesätt, som höll i sig snart sagdt halftannat årtusende. Marinos från Tyrus (2:dra årh. e. Kr.) sätter den bebodda verldens norra gräns vid ön T. på 63° n. br., d. v. s. på 31,500 stadiers afstånd från eqvatorn (1 grad = 500 stadier), och hans samtida och granskare den ryktbare geografen Ptolemaios gifver Marinos rätt. På Ptolemaios' verldskarta ligger T. på 30--33° ö. lgd rakt n. om Stor-Germanien (nuv. Nederländerna) och motsvarar således sydvestra Norge. Huruvida man, såsom Nordenskiöld (»Facsimileatlas», 1889) påstår, »i namnet Telemarken ännu derom har en påminnelse» må lemnas derhän. Men säkert är, att den skildring, som den bekante bysantinske historikern Prokopios (6:te årh.) med ledning af underrättelser, som lemnats honom af män från T., gör af T:s storlek, naturförhållanden, folk och kultur, passar in på Skandinaviska halfön. När man under 1400-talet började reproducera Ptolemaios' karta, följde naturligtvis ön T. (»Thyle», »Thiele», »Tile») med, men alltefter som de geografiska kunskaperna vidgades blef dess plats alltmera osäker. Så t. ex. ligger ön »Tile», af små dimensioner, på de af Greg. Reisch (1503) och Petrus Apianus (1520) utgifna kartorna emellan Skotland och Norge (Norbegia); men i Basel-editionen af Ptolemaios karta 1540 har den förflyttats till straxt söder om Island (samma karta har jämförelsevis goda framställningar af Amerika, Afrika och östra Asien!), och ännu så sent som i Mathias Quadus' »Fasciculus geographicus» (1608) spökar namnet T., då såsom beteckning för norra kusten af Island. -- Numera användes ordet T. stundom i poesi och högre stil, nämligen såsom beteckning för Skandinaviska halfön (någon gång Island) eller, t. ex. hos Göthe i betydelse af sagoland. J. Th. W.