Tinning

Tinning (Lågtyska dunning, Fornsv. thynninger, Isl. þunnvangi, d. v. s. »tunn kind»), Lat. tempus (plur. tempora), anat., hufvudets sidotrakt mellan den yttre ögonvrån och örats öfre del. Underlaget är det af en platt tuggmuskel betäckta tinningbenet (os temporale), ett af de större hufvudskålsbenen, hvilket med en sagittalt ställd skifva bildar en stor del af kraniets sida (se Hufvudskål, fig. 1 TI), går ned och in i skålens bas (py i fig. 4 och 7), med hörselgången (4 i fig. 1) på utsidan och hörselorganet inuti, samt med ett utsprång framåt bildar okbågen (ob i fig. 1) och baktill utskjuter ett annat nedåt: vårtutskottet (tv). Benskifvan är tunn och utgör skålens svagaste del (näst ögonhålans väggar). Största delen af skifvans taggiga kantfog, tinningsömmen, hvilar utanpå hjessbenet. G. v. D.