Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Tobias

Ämne: Gamla testamentet och Israel · Filosofi, religion och bibeln

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 16 (1892), sp. 429–430 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Tobias (Hebr. Tobija, »Herrens godhet»), enl. Vulgata och Luthers bibelöfversättning namn på hufvudpersonerna (far och son) i den bland Gamla testamentets apokryfiska böcker förekommande Tobias' bok. Enligt Septuaginta-öfversättningen bör denna bok rätteligen heta »Tobits bok» efter fadern i berättelsen, som i den grekiska texten heter Tobit, under det att sonen bär namnet Tobias. Boken är en lärodikt, hvars hufvudinnehåll är följande. Bland de israeliter, som vid riket Israels förstöring af den assyriske konungen Salmanassar blifvit bortförda i fångenskap till Nineve, var äfven en from man vid namn Tobit, som lefde i fångenskapen också under de följande konungarna Sanherib och Asarhaddon. Trots den hedniska omgifningen utmärker sig denne man för stor gudsfruktan. Men detta oaktadt drabbas han af olyckor, af hvilka den svåraste är den att han blir blind. Med sin hustru, Anna, har han ett enda barn, sonen Tobias. Denne yngling sänder han då till en stad i Medien för att återfordra en summa penningar, som han deponerat hos en landsman. Ynglingen får till reskamrat en ung man, som är ingen mindre än ängelen Rafael. Genom dennes bemedling blir han under resan gift i Ekbatana med en slägting, den fromma Sara, Raguels dotter, som redan af sin fader blifvit bortgift sju gånger, men hvarje gång haft olyckan att under bröllopsnatten se brudgummen blifva strypt af den onde anden Asmodeus. Rafael afvänder emellertid detta olycksöde från Tobias, som omsider lyckligt och väl återkommer till föräldrarna, medförande både hustru och penningar. Den gamle Tobit återfår sin syn genom Rafael, som derefter gifver tillkänna hvem han är och försvinner. Allt slutar således godt, och det visar sig, att, om också de fromme skenbart blifva öfvergifna af Gud och hemsökta af olyckor, Gud dock vårdar sig om dem och till slut låter deras pröfningar få en god utgång. Detta är diktens »sens moral». Framställningssättet har alltigenom en fariseisk prägel, och dikten är troligen författad i 1:sta eller 2:dra årh. f. Kr. (enligt andra i 1:sta eller 2:dra årh. e. Kr.) och, såsom det vill synas, ursprungligen på grekiska. J. P.