Tobis, tobisfiskar (egentl. tobiasfiskar), tobis-slägtet, Ammodytes Artedi, zool., ett till fam. Ammodytidae hörande slägte af de mjukfeniga fiskarnas ordning. Hithörande arter utmärka sig genom långdragen, trind kroppsform samt genom det, till följd af den framom öfverkäken utskjutande underkäken, tillspetsade hufvudet. I Sverige finnas två hvarandra mycket liknande och ofta förvexlade arter, tobis-kungen l. stortobisen (vid Göteborgs skärgård »sandål»), A. lanceolatus Lesauvage, som blir intill 40 cm., samt blå-tobisen (i Bleking »sandål»), A. lancea G. Cuv., som blir endast 15--20 cm. lång. Hos den förre är underkäkens längd större än kroppens höjd. Ryggfenan börjar bakom spetsen af bröstfenan, och plogbenet har två tänder. Blå-tobisen saknar tänder på plogbenet; underkäken är ej så lång som kroppens höjd, och ryggfenan börjar framom spetsen af bröstfenan. Till färgen äro båda arterna ofvan brungrå, undertill silfverhvita. Såväl stor-tobisen som blå-tobisen förekomma från sydligare delarna af Bottniska viken rundt om Skandinavien. I norra Östersjön äro de dock mera sällsynta. Tobisarna hålla sig gerna invid sandiga stränder och hafva en märkvärdig förmåga att vid påkommande fara hastigt borra sig ned i sanden (det danska namnet på tobisen är ock sandgrævling). För fisket äro de af betydelse dels såsom föda för lax och andra fiskarter, dels såsom eftersökt agn vid krokfisket och på vissa trakter, i synnerhet skånska östoch sydkusten, äfven såsom matfisk, hvilken, stekt färsk eller torkad, är rätt välsmakande. En tredje art, slät-tobisen, A. cicerelus Rafinesque, tillhör egentligen södra Europa och har endast en gång blifvit anträffad utanför Kristianssund i Norge (af professor Lilljeborg). R. L.
Nordisk familjebok · första upplagan
Tobis
Ämne: Fiskar: släkten och familjer · Djurriket (zoologi, husdjur och djursläkten)
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 16 (1892), sp. 430 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗